Ungdomar som är placerade på Statens Institutionsstyrelse tillhör en av de mest utsatta grupperna i samhället. Det är därför av yttersta vikt att behandlingsarbetet på myndigheten präglas av professionalism och krav på god evidens gällande behandlingsmetoder. Att personalen som arbetar på dessa ungdomshem kontinuerligt får vidareutbildningar inom olika behandlingsmetoder och ges de rätta verktygen för att bemöta dessa ungdomar med svår social problematik, är en förutsättning för att verksamheten ska fungera. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur personalen som arbetar på SIS beskriver att behandlingsarbetet bedrivs, ifall arbetet sker evidensbaserat och personalens uppfattning om vad som krävs för en framgångsrik behandling. Den metodologi som använts för att samla in data är semistrukturerade intervjuer med en intervjudeltagare åt gången. För att analysera materialet använder sig studien av en tematisk analys, där intervjudeltagarnas svar och resonemang delas in koder och kategorier för att kunna identifiera likheter och skillnader. I resultatet framkommer det att ständig påverkan genom bland annat metoder som MI är centrala för behandlingsarbetet. Personlig lämplighet anses också vara viktigare än akademisk bakgrund för att kunna arbete med människor i behandlingen. Ambitionen för behandlingsarbetet är att man ska sträva efter att använda sig av evidensbaserade metoder, men alla inom personalstyrkan inte riktigt är fullt medvetna om det.