Det är inte längre en fråga om huruvida en organisation kommer att drabbas av en kris, utan det är snarare frågan om när. Det har skett en utveckling inom diskursen för kriskommunikation. Fokus ligger nu vid hur organisationer förebygger och förbereder för dessa extraordinära händelser snarare än att reagera när krisen väl har inträffat.

Denna studie syftar till att vidga diskursen inom krishantering i en svensk kontext genom att undersöka svenska myndigheter och deras förmåga att vara proaktiva när det gäller krishantering, det vill säga arbeta redan före en kris. Baserad på Mitroffs ramverk för Crisis Leadership har myndigheterna analyserats genom en kvantitativ och kvalitativ undersökning. Av de 70 myndigheter som kontaktades skickades 42 enkäter tillbaka, vilket resulterade i en svarsfrekvens på 60 %.

Resultaten från undersökningen visar att de svenska förvaltningsmyndigheterna inte uppfyller idealet för utveckla en proaktiv krishantering. De fyra faktorerna, kristyper, krismekanismer, krissystem och krisintressenter, är indikatorer för en proaktiv hållning. Dessa var inte representerade i de data som samlades in, utom den tredje faktorn som hade en proaktiv organisationskultur samt beredskapsaktiviteter, till exempel att ha en krisplan och en krisledningsgrupp.

Slutsatsen är att svenska förvaltningsmyndigheter behöver utveckla en mer proaktiv inställning till sin krishantering rörande goda relationer med sina intressenter, med en krisportfölj som omfattar olika krisfamiljer, ta fram fler signaldetektorer och strategier för att förhindra krisen, till exempel företagens sociala ansvarsprogram (CSR-program).