Tvång och begränsningar i vård och omsorg är inte tillåtet, men används trots detta ändå ibland vid vård av personer med kognitiv nedsättning. I många fall med goda intentioner. I Jönköping kommun har olika utbildningsinsatser gjorts för att arbeta mot den nollvision som finns på nationell nivå. Ett samverkansprojekt mellan Jönköping kommun och Jönköping University startades upp för att få en tydligare bild av fortsatta utbildningsbehov. Syftet med studien var att kartlägga personals erfarenheter och uppfattningar om användandet av tvång och begränsningar inom kommunal vård och omsorg av personer med demenssjukdom. Totalt fjorton fokusgruppsintervjuer med vård- och omsorgspersonal som mötte personer med demenssjukdom inom ordinärt eller särskilt boende genomfördes och ligger till grund för studien. Materialet analyserades med tematisk analys och visa ratt användandet av tvång och begränsningar var relaterat till både relationella aspekter och det direkta mötet såväl som till strukturella och organisatoriska aspekter. Skillnader bland vård- och omsorgspersonalens kunskap och arbete med tvång och begränsningar skilde sig åt beroende på var i organisationen de arbetade. Vård- och omsorgspersonal har ofta förmåga att själva hitta alternativa lösningar och på så vis undvika tvång och begränsningar, men för att öka kunskapen ytterligare behövs ökade möjlighet att reflektera med kollegorna i det dagliga arbetet. 

BACKGROUND: Health and social care staff play a significant role in detecting and reporting abuse among persons with dementia. However, they are often left to their own judgements which can lead to elder abuse not being detected or acted on. The aim was to explore what healthcare and social care staff consider elder abuse, and their experience of elder abuse perpetrated by family members of persons with dementia.

METHODS: This mixed-method vignette study was conducted in Sweden during the year 2021. In total 39 staff working in dementia care were included. They first answered the Caregiver Scenario Questionnaire and then participated in a group interview.

RESULTS: An inconsistency was revealed regarding whether a management strategy for behavioural difficulties included in the Caregiver Scenario Questionnaire should be considered an abusive act or not. No participants were able to identify all five abusive behaviour management strategies. Participants described witnessing 101 abusive acts including different types of abuse of a person with dementia, with emotional/psychological abuse and neglect being most common.

CONCLUSIONS: Health and social care staff who work close to older persons are able to detect abuse perpetrated by family members. However, inconsistency in defining abusive acts demonstrates the uncertainty in identifying abuse. This may lead to abuse not being identified, but it also creates feelings of inadequacy among staff.

Bakgrund: Personal inom vård och omsorg av personer med demenssjukdom står inför många svårigheter. I mötet med personer med demenssjukdomar kan svåra situationer uppstå till följd av den kognitiva nedsättningen. Personer med demenssjukdom kan ha svårt att förmedla sina önskemål eller berätta vad de varit med om. Det finns också organisatoriska svårigheter, som till exempel att det saknas personal med rätt utbildning och att det blir allt fler äldre med komplexa behov som behöver vård och omsorg.

Syfte: Det övergripande syftet är att undersöka hur personal inom vård och omsorg resonerar och agerar kring svåra situationer i mötet med personer med demenssjukdom med fokus på att inhämta samtycke (studie I) samt hur de resonerar och agerar när de misstänker våld i nära relationer som begås av anhöriga till personer med demenssjukdom (studie II).

Metod: Data insamlades genom totalt 22 gruppintervjuer med 101 personal som möter personer med demenssjukdom och deras anhöriga i sitt arbete. Intervjuerna syftade till att vara interaktiva, vilket innebär att deltagarna hjälper varandra att reflektera kring det givna ämnet. Studie I analyserades med kvalitativ innehållsanalys och studie II med tematisk analys.

Resultat: Övergripande resultat från de båda studierna visar att personal inom vård och omsorg om personer med demenssjukdom upplever flera svårigheter gällande att inhämta samtycke till vård- och omsorgsåtgärder samt att agera vid misstanke om våldsförekomst. Studie I visar att personalens strävan är att alltid låta personerna med demenssjukdom vara självbestämmande, men på grund av de funktionsnedsättningar demenssjukdomen innebär är det ibland svårt att få ett samtycke. I dessa situationer kan det hända att personal är de som fattar besluten om en åtgärd. De båda studierna visar också att personal känner sig osäkra på hur de bör handla eftersom det finns brister avseende stöd och hjälp från verksamheten, såsom riktlinjer och rutiner för att ha något att agera utifrån. Detta var särskilt tydligt i studie II, där personal uppger att de därmed känner sig utlämnade till sina egna erfarenheter, normer och värderingar. Vidare är ett övergripande resultat att personal behöver ha god kännedom om vilka personerna är, deras behov, vanor, känslor och preferenser. Om personerna med demenssjukdom inte kan berätta om vad de utsätts för behöver personalen kunna tolka individens beteende och se om något avviker från det vanliga.

Slutsats: De nära interaktionerna mellan personal och personer med demenssjukdom ställer höga krav på färdigheter och kompetens. Det råder en känsla av ansvar bland personalen när det kommer till att möta behoven hos personer med demenssjukdom. Personalen upplever osäkerhet när de inte har klar vägledning om hur de ska agera, och förutsättningarna ofta är otillräckliga. För att stödja personalen behövs tydliga rutiner och riktlinjer, kontinuerlig utbildning och handledning samt tid och möjlighet att reflektera över förhållningssätt.

Frågor om våld i nära relationer är numera vanligt förekommande i media, politiska debatter, offentliga utredningar och lagändringar. Men trots detta uppmärksammas sällan äldre personers utsatthet för våld. Anledningarna kan vara flera, men tanken på att äldre kan utsättas för våld i en nära relation är för många avlägsen.

Äldre personers utsatthet för våld i nära relationer vill synliggöra att olika typer av våld förekommer mot och bland äldre personer. Men det allra viktigaste är att ge kunskap om hur omgivningen kan uppmärksamma detta och förhindra våld, samt ge hjälp och stöd. Boken belyser det ansvar som olika myndigheter, såsom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt tandvård, har. Ett kapitel beskriver rättsprocessen vid en anmälan och ett annat belyser vilka svårigheter en äldre person kan ha när det gäller att söka hjälp och att bryta upp från en relation. Flera kapitel innehåller konkreta råd för hur exempelvis personal kan ge hjälp och stöd.

Äldre personers utsatthet för våld i nära relationer är i första hand skriven för högskoleutbildningar inom socialt arbete, vård, omsorg och medicin. Boken kan också vara till nytta för alla som vill öka sin kunskap om äldre personers utsatthet för våld i nära relationer.

BACKGROUND: Every person has the right to autonomy, and to be involved in decisions about their care. When persons with dementia have difficulties in expressing what they want, their autonomy is challenged. Staff should strive to involve the person in care decisions, to obtain consent and to avoid the use of coercion and restraints. However, care without consent exists and coercion and restraints are being used. In order to improve care, further knowledge is warranted.

AIMS: The purpose of this study was to explore staff's experiences of obtaining consent when caring for persons with dementia.

METHODS: In total 14 focus group interviews were conducted with staff with experience of dementia care who work in either home care or residential care in Sweden. An inductive qualitative content analysis was used to analyze the collected data.

RESULTS: Three categories were generated describing staff experiences of consent in dementia care: the person as the decision-maker, the staff as the decision-makers, and the viability of the consent. Overall, staff found it difficult to know if they really had consent from the individual. Even if the person verbally gave consent, it was challenging to know if the person really understood what they had consented to. Common to all three categories was the significance of the relationship between the person with dementia and staff: getting to know the person, recognizing the person's response in terms of their facial expressions and body language as well as being able to explain and justify specific actions to the person.

CONCLUSION: Staff need better conditions in dementia care, including training and time to reflect on how to obtain consent. A person-centered approach can be one way to develop care and ensure that persons with dementia are allowed autonomy and to share in making decisions.

Older persons with dementia have several risk factors for being exposed to domestic abuse, for example dependency on others to manage daily life. The purpose of the study was to explore how staff act and reason when suspecting domestic abuse perpetrated by informal caregivers of persons with dementia. Eight semi-structured group interviews were conducted with staff (n = 39) working with persons with dementia living in their ordinary homes. A thematic analysis generated two themes; Missing a map for guidance and Being left to one’s own inner compass for direction indicating that staff experienced a lack of guidelines and protocols to work from when suspecting abuse. This resulted in staff taking actions based on their own norms, values, and experiences when suspecting domestic abuse. Not knowing how to act risks leading to staff ending up doing nothing or being unable to identify effective interventions, accompanied by feelings of guilt and ethical stress. The results highlight the necessity of providing staff with tools for how to act when they suspect domestic abuse, such as collaboration with others, colleagues, and other organisations where different options for interventions can emerge.