Svensk vuxenutbildning har en anrik tradition och är internationellt erkänd. Det är också ett utbildningsområde som är i ständig förändring för att anpassa sig till samhällets behov. Förändringarna kan handla om konjunkturanpassningar och det har med tiden skett en ökad orientering gentemot arbetsmarknaden. På kommunnivå har denna förändring manifesterat sig i byte av ansvarig nämnd eller organisering i nya nämnder där vuxenutbildning och arbetsmarknad möts.

Det är kommunen som ansvarar för vuxenutbildningen men samtidigt finns det nationella regler som ska efterlevas. Att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete är en sådan övergripande regel. Det är dock inte självklart vad som ska ingå i detta arbete och hur det ska bedrivas. Målbilden för vuxenutbildning har delvis olika betoning på nationell respektive kommunal nivå och denna spänning ska hanteras i verksamheten på skolnivå.

Den här studien ger en aktuell inblick i hur verksamhetschefer och rektorer, som representanter för huvudmannen, ser på kvalitet och det systematiska kvalitetsarbetet i sin verksamhet. Den kvalitativa studien återges i en empirinära beskrivning där olika aspekter av kvalitetsarbetet behandlas utifrån de intervjuades perspektiv. Ett framträdande drag är den heterogenitet som präglar vuxenutbildning. Förutom mål så finns en stor variation i termer av utbud, målgrupp, anordnare och det sätt på vilket kommunen har valt att organisera arbetet. Vi har i diskussionsavsnittet lyft fram följande aspekter som vi diskuterar mer utförligt eftersom de har bäring för en precisering av kvalitetsarbetet:

• Kvalitetsarbete i vuxenutbildningsverksamhet kan innebära att individerna tvingas växla mellan anpassning och motstånd. Anpassning handlar om att det finns många mål och styrdokument för vuxenutbildning och det är de professionellas uppdrag att utföra och följa dessa mål. Samtidigt uppstår situationer som ger en upplevelse av att kvalitetsarbete inte alltid handlar om kvalitet och då uppstår motstånd. Det kan till exempel ske om kvalitetsarbetet bedrivs utifrån alltför generella modeller och system vilket kan bli irrelevant och ibland även skadligt för utbildningen. Att undvika rapportering i ett statistiksystem som ger en missvisande bild kan vara ett uttryck för motstånd.
• Den centrala/nationella organiseringen av vuxenutbildning har en ”stuprörskaraktär” medan den verksamhetsnära organiseringen i kommunerna uppvisar nämnder där exempelvis arbetsmarknad och vuxenutbildning samsas. I mindre kommuner kan detta också innebära att utöver den formella vuxenutbildningen så har man ett bredare utbud som ska möta vuxnas behov av lärande och utbildning. I storstäderna kan ledningen för vuxenutbildning sitta i egna lokaler som inte behöver finnas i anslutning till utbildningen. I mindre städer kan vuxenutbildning arrangeras med ”allt under ett tak”. Det här påverkar också synen på kvalitetsarbetets roll och innehåll.
• Den offentliga marknaden har olika karaktär beroende på om den ligger i kommuner med hög befolkningstäthet (storstadsregionerna) eller i kommuner med lägre befolkningstäthet. Olika förutsättningar gör att konkurrens eller kollaboration kan vägleda organiseringen av vuxenutbildning. I storstadsregionernas kommuner går det att konstruera konkurrens inom vuxenutbildning men många små kommuner har liten eller ingen egen vuxenutbildning och måste samarbeta i nätverksliknande konstellationer för att uppfylla sitt uppdrag att erbjuda vuxenutbildning.
• Kvalitetsarbete, som en form av granskning, kan få både positiva och negativa effekter i verksamheten. Vi har kallat detta ”den onda” och ”den goda” granskningen. Den goda är helt enkelt när granskning får önskade positiva effekter och den onda är när granskning ger oväntade eller negativa effekter. En central del i kvalitetsarbete borde vara att ifrågasätta konstruktionen av kategorier och mått eftersom de får följder för verksamheten. Anledningen är att det inte finns en given utgångspunkt utan vad som avses med kvalitet etableras i samtal och dialog med berörda intressenter.

Utifrån den genomförda studien presenteras även två slutsatser som har betydelse för det systematiska kvalitetsarbetet:

1. Vi argumenterar för att utbildning har en särart, utöver att vara en produkt eller tjänst, som bör beaktas inför genomförande av kvalitetsarbete och utformning av kvalitetsmätning/kvalitetssystem. Med tanke på att kundbegreppet vunnit mark inom vuxenutbildningsvärlden är det relevant att diskutera skillnaden mellan en kund och en studerande.
2. Kvalitet i vuxenutbildning utgår från målområden med olika karaktär och för att fånga upp och tydliggöra olika dimensioner i kvalitetsarbetet har vi utarbetat en kvalitetstypologi med tre dimensioner: demokratisk, pedagogisk och administrativ kvalitet. En indelning på de här tre dimensionerna möjliggör att administrativ kvalitet kan fortsätta att mätas men behandlas som ett separat område. Det öppnar upp för att använda sig av andra sätt att bedriva kvalitetsarbete inom de övriga två dimensionerna.

The aim of the dissertation is to understand the playing of computer games based on its own conditions, and questions are asked such as what is the meaning constructed around playing and themselves as players, what is the social construction of playing and how can playing computer games be understood from the perspective of youth culture? A basic interest in the thesis is to contribute to the understanding of Bildung in an informal context outside the institutions, activities and genres that traditionally stand for Bildung.

The empirical investigation that forms the basis of this thesis is in the form of presence at various LANs and interviews with players. The research perspective includes a hermeneutic point of departure and playing computer games is interpreted and understood from three perspectives: playing com- puter games as a meaning of Bildung (play and mimesis), as social meaning (friendship and community) and as cultural (style).

The results demonstrates that playing computer games is something the player does to relax, to have fun and it makes the time that passes mea- ningful. For dedicated players, playing computer games is a longing for community. To be a member of a community provides the opportunity to become someone in relation to the others. To participate in the community of players is a way to achieve understanding about how one is expected to behave in a larger community, that is to say society. The players are not much interested in clothes and fashion. Alcohol and other drugs are disapproved. Not stealing from others in the LAN, helping each other and sharing both knowledge and material things are also ways of expressing style.

Playing computergames is Bildung and the experiences and insights wich playing can provide should have a place in a vision regarding Bildung in our time. The teachers and the school should make use of the free-time experiences that young people take with them to school. 

Skolefritidsordning (SFO)/fritidshem har sitt ursprung i den nordiska modellen där utbildning ansågs vara en förutsättning för rättvisa, likvärdighet, social inkludering och demokratiskt deltagande. Den nordiska modellens enhetsskola kom i skymundan under 2000-talet i samband med konkurrensstatens och kunskapsskolans inträde med ett ökat fokus på nyttoorienterad kunskap, mätbara resultat och individuellt ansvar. Mot bakgrund av det vill vi genom en in- och utläsning undersöka, vilket innehåll som SFO/fritidshem i de tre skandinaviska länderna Danmark, Norge och Sverige tillskrivs via centrala styrdokument. Vår inläsning visar att SFO/fritidshem fått ett dubbelt uppdrag med motstridiga uppgifter; å ena sidan rekreation och lek och å andra lärande i riktning mot måluppfyllelse. Utläsningen visar att styrdokumentens innehåll har en slagsida åt det sistnämnda. Konkurrensstatens logik och kunskapsskolans dominans har ökat polariseringen i fritidshemmets uppdrag. Bärande element i den nordiska modellen kolonialiseras och blir till retorik för att legitimera konkurrensstatens logik.

This study aims to contribute to understanding how school-age educare teachers and youth recreation leaders perceive and experience their work and collaboration in Swedish school-age educare centers (SAECs). Such understanding is important as SAECs constitute a significant part of compulsory school and pupilsˋ everyday lives. Over half a million pupils aged 6–12 years engage in these centers’ activities almost daily. However, the operation faces serious challenges, such as large pupil groups, a lack of qualified teachers, and a high proportion of staff without pedagogical training. These challenges have led to issues with equality in the teaching. Recent Swedish Government Official Reports have raised questions about the possibility of solving these issues by, among others, hiring educated youth recreation leaders. This professional group is trained to work with youth (aged 13–18 years) but many choose to work in SAECs, a very different context. Empirical research is needed to facilitate an informed discussion about the contribution of these professionals to both teaching and collaboration in SAECs. Given that employees with training as youth recreation leaders in SAECs have increased in recent decades, examining their current professional practices is relevant and timely. This study contributes to a deeper understanding of these professional groups, their education, and cooperation in SAECs, and informs the broader discussion on developing school-age educare as a compensatory welfare resource in Sweden. The study is based on a thematic analysis of interviews with seventeen SAEC teachers and youth recreation leaders, all of whom have experience working with the other professional group. This analysis makes it possible, based on the informants' descriptions of everyday practices, to articulate different ways of making sense of their work and cooperation. The results show that there are more similarities than differences between these professional groups in how they enable content, plan teaching, nurture relationships, create participation, and work to ensure that teaching is based on pupils' interests. One difference is that teachers more often emphasize that teaching has the goal of developing skills and knowledge. Teachers also reflect more critically on the content and implementation of teaching. Collaboration is perceived in three different ways: as equal, hierarchical, or complementary. Both professional groups largely share the perception of what constitutes meaningful leisure time for pupils in SAECs. However, teachers differ from youth recreation leaders by more often adopting a forward-looking perspective that focuses on equipping pupils with experiences and knowledge that will benefit them in their future lives. We conclude that youth recreation leaders have an important contribution to make in SAECs; they are a significant resource, especially given the shortage of qualified teachers. However, it is crucial to clarify roles and responsibilities. We welcome a strategy aimed at hiring more youth recreation leaders in SAECs and advocate that the Youth Recreation Leader Program also includes knowledge about working in SAECs. Another essential strategy would be to strengthen the primary teacher training for SAECs by including more content on teaching development and pedagogical supervision of colleagues without teacher training. Both the clarification and the strategies could enhance the quality and equality of Swedish school-age educare.

After-school programs (SFO/fritidshem) in Denmark, Norway and Sweden are places for learning and teaching oriented projects. Politicians in all the three countries explicitly express an interest for the potential of childhood and play as support of school life. In a general comment on article 31 UN warns against an increasing pressure for learning. A consequence of this is that children`s free spontaneous play is marginalized and that children’s spontaneous play is under pressure. Our point of departure is that play is a central part of the (free)time that children spends inside institutional framework. With this as our backdrop we will do a close reading of how play is presented in the official documents regarding children`s institutionalized leisure in after-school programs in Denmark, Norway and Sweden. Such a reading makes this study relevant for Nordic educational research. The interpretation of the official documents is made particularly from the concept of inläsning and utläsning as Säfström (1999) describes it. Our reading show that there is room for interpretation and that the official documents are open to an understanding of play as something instrumental. This is in line with what we interpret as a dominating perspective on play where play is viewed as a learning tool. Our reading also shows that the documents are open to a change of perspective where play is regarded for its own value. This is not only an opportunity – it is an obligation, which the general comment from UN (2013) has pointed out the seriousness of.

The leisure-time centre is an essential part of the Swedish education system. It is positioned as a borderland in the educational landscape, between preschool, preschool class and compulsory school. Conflicting expectations and different conditions influence the fulfilment of teacher in leisure-time centres tasks. Against the background of the position of leisure-time centres within the education system and the major structural changes carried out during recent decades, this article describes how teachers in leisure-time centres perceive their mission and the importance of the structural conditions surrounding the leisure-time centre. This article analyses how the teachers construct their identities within the institution. The empirical data consists of two focus group interviews. The teachers describe their identities in such terms as ‘team player’, ‘flexible but inflexible in some situations’, and ‘professional and logistical’. Central to the teachers’ mission is creating the conditions for security, which they achieve through being clear in their leadership, through their approach to students and parents and through organizing activities to manage the students and maintain order. The teachers consider their educational mission to be unclear. They also cite a general problem of principals who lack sufficient knowledge about the leisure-time centre, which results in a lack of leadership. 

Fritidshem ska erbjuda elever en meningsfull fritid, och detta sett ur varje barns enskilda perspektiv. Men vilka förutsättningar har fritidshem att erbjuda en gemenskap där elever tillsammans med lärare får möjlighet att samtala om erfarenheter, tankar och det som är meningsfullt för just dem? Kort sagt, är fritidshem en plats för bildning?

Ur folkrörelsernas framväxt mot slutet av 1800-talet utvecklas två verksamheter för unga människors fria tid (Falkner, 2009). Dels handlar det om arbetsstugor - idag fritidshem - som ger barn något att göra under föräldrarnas arbetsdag, dels hemgårdar - idag fritidsgård - som aktiverar ungdomar efter skoldagen. Här erbjuds meningsfull aktivitet och fostran vilket bidrar till det svenska välfärdssamhällets uppbyggnad. Utifrån vardera verksamhets behov och villkor växer olika yrkesgrupper fram: grundlärare i fritidshem respektive fritidsledare. Den förra utbildas på lärosäten sedan 1977, den senare på folkhögskola sedan tidigt 1970-tal (Ruschkowski, 2020). I närtid har dessa yrken dragits med utmaningar såsom olika förutsättningar för fritidshem att bedriva undervisning samt nedskärningar. I kölvattnet av utmaningarna är en trend att nyexaminerade fritidsledare istället för att främst arbeta på fritidsgård, främst arbetar i skolans organisation (se Fritidsledarskolorna, 2012, 2016).

Givet denna trend uppstår behov av empirisk belysning av arbetet och samarbetet kring undervisning i fritidshem. Fritidshemmens verksamhet är omfattande, globalt unik och dras med flera utmaningar. Situationen är allvarlig vilket återkommer i skolmyndigheters rapporter och senast i regeringens utredning 2020 (SOU 2020:34). Utredaren konstaterar t.ex. dels att det inte går att utbilda ikapp bristen på grundlärare, dels att utbildade fritidsledare kan ge viktiga bidrag till undervisningen. I Folkbildningsrådets utredningsyttrande senare samma år betonas att dessa ledare är en kvalificerad resurs i kontexten. Dock saknas tidigare forskning om vad de gör i (sam)arbetet med grundlärare i fritidshem.

Denna typ av forskning aktualiserar kunskapsområdet didaktik. Här bearbetas frågor kring undervisningsteori/-praktik, såsom resonemang om vad som ska läras, hur och under vilka förutsättningar (Larsson, 2013; Selander, 2012). Dessa resonemang kan ses som villkor för såväl yrkenas professionella utveckling som vetenskapliga grund och beprövade erfarenhet. För att på ett informerat sätt kunna diskutera båda yrkesgruppernas bidrag syftar studien till att stärka den svaga kunskapen om uppdraget idag: Hur beskriver grundlärare och fritidsledare (sam)arbetet kring undervisning i fritidshem?

Forskningsfrågan fördjupas i intervjuer med tio yrkesaktiva per yrkesgrupp (n=20) senhösten 2021. Intervjutranskriptionerna analyseras tematiskt vilket är vanligt inom kvalitativ forskning. En förtjänst med denna datainsamlingsmetod är strävan att förstå informanternas förståelse medan en fallgrop kan vara forskarens medvetna eller omedvetna förkunskaper om det undersökta.

Resultaten från studien kan bidra till mer kunskap om fritidshem och yrkesgruppernas arbete där. Kunskapen kan även agera underlag för att utveckla innehållet i yrkesförberedande utbildningar till såväl grundlärare i fritidshem som fritidsledare, genom ev. anpassning till det faktiska uppdraget. I förlängningen är målet att båda yrkesgruppernas kompetens ska komplettera varandra så att elever ges så goda förutsättningar som möjligt att lära och utvecklas. Sådana förutsättningar är avgörande för utvecklingen av medborgares kunnande och därmeddemokratin.

Referenser

Falkner, C. (2009). Att leda barns och ungas fritid – två utbildningars olika praxis. I B. Gustavsson, G. Andersdotter, & L. Sjöman (Red.), Folkhögskolans praktiker i förändring (s. 225–244). Studentlitteratur.

Fritidsledarskolorna. (2012). VTDV - Vart tog de vägen. Undersökning av hur det gått för de som avslutade sina studier vid någon av fritidsledarskolorna under 2011.

Fritidsledarskolorna. (2016). VTDV - Vart tog de vägen. Undersökning av hur det gått för de som avslutade sina studier vid någon av fritidsledarskolorna under 2015.

Larsson, S. (2013). Vuxendidaktik: Fjorton tankelinjer i forskningen om vuxnas lärande. Natur & Kultur.

Ruschkowski, A. (2020). Folkhögskolans utformning av vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet: En mixad-metod studie med fritidsledarutbildningen i fokus.

Selander, S. (2012). Didaktik – undervisning och lärande. I U. P. Lundgren, R. Säljö, & C. Liberg (Red.), Lärande, skola, bildning: Grundbok för lärare (2:a uppl., s. 199–216). Natur & Kultur.

SOU 2020:34. Betänkande Stärkt kvalitet och likvärdighet i fritidshem och pedagogisk omsorg, Utredningen om fritidshem och pedagogisk omsorg.

With Rousseau the romantic idea of the leisure of childhood was established. This notion is associated with childhood as an isolated space for children`s play. Ideologically, after school programs build on this freedom, at the same time we see an increasing institutionalization of childhood with political decisions pointing towards instrumentalisation. Thus, children often meet prearranged programs structured by pedagogues with educational aims for institutional activity. As such, children`s leisure time might be as confining as school and work (cf. Kleiber 1999). There seems to be an expectation that the content of after school programs should be useful for development of formal knowledge in school. We suggest that a ”hurry sickness” (cf. Elkind 1984) steer pedagogues in a certain direction focusing on an academical and theoretical knowledge grounded in developmental psychology. This might reduce children`s opportunities to get varied experiences in their play and leisure. The aim of our study is to explore the possibilities everyday life in after school programs and children’s opportunity to creatively express themselves in other ways than in school and maybe transgress institutional educational aims and intentions. what kind of experience do they get? Theoretically, we are inspired by philosophers as Gadamer, Bakhtin and Arendt in an attempt to move beyond the emphasis on humans as cognitive and intellectual beings. We are also inspired by new institutional theory as a tool for reflection. This will give as an opportunity to highlight the culture in after school programs (Brunsson & Olsen, 1990; Johansson, 2002). To answer our research questions we will conduct three case studies (cf. Yin 2003), one in each country. Data is gathered through shadowing, observations, interviews, and documents. The study is expected to generate knowledge about on the way pedagogues in after school programs relate to cultural and institutional grounds, and to what degree they open for children’s transgressing activity. We hope this study will give us deepened understanding of what kind of experience after school programs in the three countries offer children and in what way pedagogues relate to what might be a transcending institution, how do they relate to cultural and institutional contexts.

In a general comment on article 31 UN warns against an increasing pressure for learning. A consequence of this is that children`s free spontaneous play is marginalized and that children’s spontaneous play is under pressure. With this as our backdrop we will do a close reading of how play is presented in the official documents regarding children`s institutionalized leisure in after-school programs in Denmark, Norway and Sweden. Our reading show that there is room for interpretation and that the official documents are open to an understanding of play as something instrumental. This is in line with what we interpret as a dominating perspective on play. Our reading also shows that the documents are open up to a change of perspective where play is regarded for its own value.