The pathological use of the internet – conceptualized as ‘internet addiction’ – might be crucial in initiating and increasing sleep disturbances in the community. While inconsistent evidence is reported regarding the association of internet addiction and sleep disturbances, the severity of this association remains unclear. This systematic review and meta-analysis were conducted to increase our understanding of the relationship between internet addiction and sleep disturbances. A systematic review was conducted through Scopus, PubMed Central, ProQuest, ISI Web of Knowledge, and EMBASE using keywords related to internet addiction and sleep problems. Observational studies (cohort, case-control or cross-sectional studies) focusing on association between internet addiction and sleep disturbances including sleep problems and sleep duration were selected. A meta-analysis using random-effect model was conducted to calculate the odds ratio (OR) for experiencing sleep problems and standardized mean differences (SMDs) for sleep duration. Eligible studies (N = 23) included 35,684 participants. The overall pooled OR of having sleep problems if addicted to the internet was 2.20 (95% CI: 1.77–2.74). Additionally, the overall pooled SMDs for sleep duration for the IA group compared to normal internet users was −0.24 (95% CI: −0.38, −0.10). Results of the meta-analysis revealed a significant OR for sleep problems and a significant reduced sleep duration among individuals addicted to the internet.

Sexual health is an important area for social work. Social workers’ failure to address sexual health issues in social work practice, due to experienced discomfort, may create barriers toward clients, and lead to their decreased health. Investigating social work students’ attitudes toward sexual health, and their perceived competence in this area is crucial for developing social work education on sexual health issues. The aim of the present study was to explore Swedish social work students’ attitudes and perceived competence and educational needs regarding communicating about sexual health in their future profession. A quantitative study using the Students’ Attitudes toward Sexual Health (SA-SH) in a Swedish sample of 242 social work students. The students considered knowledge about sexual health as important for their future profession. The response patterns indicated that students considered themselves uncomfortable and insufficiently prepared to handle issues related to sexual health in their future profession, which may affect how they succeed in addressing the needs of their future clients. The conclusion of this study is that social work students are insufficiently prepared to address issues concerning sexual health in their future profession. Social work programs need to increase sexual health education as well as training in communicating about sexual health issues in order to meet the needs of the clients.

Previous research regarding social work related to sexual health and sexuality shows the importance of competence in this field for social workers and therefore is a need to explore students´ attitudes, knowledge and view on working with sexual health in their future profession. This project aims to psychometrically test the questionnaire Students’ Attitudes towards Addressing Sexual Health (SA-SH) for students in social work. The results show good content validity, construct validity, internal consistency and intra-rater reliability for the SA-SH for students in social work (response rate of 91%, 242 students). The SA-SH can therefore be recommended to be used to measure attitudes, believed competence, and knowledge regarding sexual health among social work students, and to follow up educational interventions.

Drawing on written narratives by 72 former sanatorium patients, this article explores, from patients' perspectives, the nature of the relationships between patients and staff in a Swedish sanatorium during the first half of the twentieth century. These narratives are discussed in the context of the total institution. This article suggests that this phenomenon was marked by inconsistencies that can be understood in terms of its situational and contradictory characteristics. Simultaneously, these narratives are in opposition to the assumption of the static and powerless patient adapted only to suit the logic of the institution.

Arts on Referral (AoR) is a complementary intervention used to support people who are on sick leave due to common mental disorders (CMD) and/or musculoskeletal pain, challenging public health.

Aim: To deepen the understanding of how AoR works from a health-promoting perspective and how people with CMD and/or musculoskeletal pain experience AoR.

Design: The study adopted a qualitative approach. Thirty women (21–65 years old) participated in a total of five focus groups after the AoR intervention, which consisted of two sessions a week for ten weeks.

Findings: A qualitative content analysis of the focus group identified four categories: 1. Place of belonging including descriptions of social connectedness and understanding; 2. Experiences of AoR as a respite from demands; 3. Arts activities offering challenge and reward; and 4. Contributing to health-promoting changes. The findings were discussed in the light of Wenger’s concept of community of practice and Csikszentmihalyi’s concept of flow.

Value: This study describes how AoR contributed to health-promoting changes by offering a place of belonging, free from demands but still with opportunities to challenge oneself and explore new skills. Findings suggest that AoR can be helpful in improving mental wellbeing and feelings of belonging.

Aims: Involvement in arts has shown potential to promote mental health. Thus, arts may be able to complement conventional healthcare to address common mental disorders (CMD). The aim of this study was to evaluate the long-term effect of a 10-week Arts on Prescription program regarding CMD (stress, anxiety, depression), compared to conventional healthcare. The study also aimed to examine whether CMD differed between groups.

Methods: A quasi-experimental prospective design with intervention and control group and 6- and 12-month follow-up was used to evaluate an Arts on Prescription program in Sweden, focusing on the effects on stress, anxiety, and depression. Participants were on sick leave due to CMD and/or musculoskeletal pain. Data was collected using questionnaires.

Results: The study population consisted of 479 participants (n=247 intervention group, n=232 control group). The result indicates a greater effect size (ŋ) in the intervention group compared to the control group for reduction in stress, anxiety, and depression at follow-up after 12 months. The difference in depression was significant.

Conclusions: The results indicate AoP could be an adjunct to conventional healthcare interventions to address CMD, especially depression.

Psychiatric care in Sweden is jointly organized by psychiatric practice and municipal social services. To determine who is entitled to support from the municipalities, the concept of “psychiatric disability” was created in connection with psychiatric reform in 1995. Psychiatric disability is a poorly identified concept and in Sweden, a person has severe mental illness (SMI) if they have difficulties in carrying out activities in crucial areas of life, these difficulties are caused by a mental disorder, and they are prolonged. Internationally, SMI is often synonymous with psychosis, but in Sweden other severe psychiatric conditions are included, but not dementia. Both practically and ethically, the unclear definition of SMI is a problem because it determines whether a person is granted interventions and what forms the interventions take. We investigated similarities and differences in people defined as SMI, divided into two groups, psychosis (Nf222) and non-psychosis (Nf253). Adults with SMI aged 65 or over (in 2016) have been assessed using data from four surveys carried out between 1996 and 2011, as well data available from national registers. People with psychosis had worse functional levels on the Global Assessment of Functioning and more unmet needs, according to Camberwell Assessment of Needs. However, differences between psychosis and non-psychosis groups varied across measures (e.g., education, income, living situation) and results differed depending on age at onset, year of first admission to a mental hospital, and length of institutionalization. These variables had a greater impact on the similarities and differences between measures than the diagnosis itself.

The deinstitutionalization of psychiatric care has not only altered the living conditions for people with severe mental illness but has also greatly affected social services staff. In the Mental Health Act launched by the Swedish government in 1995, a new kind of service called ‘housing support’ and a new occupational group, ‘housing support workers,’ was introduced. However, housing support does not currently operate under any specific guidelines regarding the content of the service. This study explores housing support at local level in various municipalities of one Swedish county. The data is based on discussion with three focus groups: care managers, managers for home and community‐based support, and housing supporter workers. The perspective of institutional logics as a specific set of frames that creates a standard for what should or could be done, or alternately what cannot be questioned, is applied to analyze the constructed meaning of housing support. The meaning of housing support is constructed through three dichotomies: process and product, independence and dependence, and flexibility and structure. These dichotomies can be understood as dilemmas inherent in the work and organizing of housing support. With no clear guidelines, the levels of organizational and professional discretion create a space for local flexibility but may also contribute to tremendous differences in defining and implementing housing support. We discuss the potential consequences for housing support users implied by the identified discrepancies.

Rapporten redovisar en fokusgruppsstudie där personliga handläggare/FK-koordinatorer från Försäkringskassan och rehabiliteringssamordnare från landstingets vårdcentraler i blandade grupper berättade om lyckade och misslyckade fall av arbetslivsinriktad rehabilitering. Studiens syfte var att undersöka vad dessa båda aktörsgrupper uppfattar som lyckade respektive misslyckade rehabiliteringsfall samt att studera eventuella skillnader mellan handläggarnas och samordnarnas uppfattningar och/eller berättelser.

Sex fokusgrupper med 5-10 deltagare per grupp genomfördes i samband med lärandeseminarier på tre olika platser i Jönköpings län. Totalt medverkade 44 personer, varav hälften från Försäkringskassan och hälften från Landstinget. Samtalen i fokusgrupperna spelades in som digitala ljudfiler och transkriberades ordagrant. Materialet analyserades enligt modeller för narrativ analys. Totalt identifierades 51 fallberättelser vilka studerades närmare utifrån om berättaren beskrev ärendet som en lyckosam eller misslyckad rehabilitering, vilken huvudaktör berättaren genom sin anställning representerade (FK eller LJ), grundläggande problematik i historien och vad berättaren lyfte fram som avgörande för att det specifika ärendet kunde räknas som lyckat eller misslyckat.

Analysen av fallberättelserna visar på både samstämmighet och skillnader mellan FK-koordinatorernas och rehabiliteringssamordnarnas uppfattning om vad som utgör lyckade respektive misslyckade rehabiliteringsärenden. Vad som kategoriseras som lyckade och misslyckade eller problematiska rehabiliteringsfall tycks för båda aktörsgrupperna utgöra en kvalitativ beteckning som kan ses utifrån många olika perspektiv– ur den försäkrades/patientens eller den professionelles synvinkel.

Generellt betonar båda aktörsgrupperna behovet av samverkan för att nå framgång i rehabiliteringsärenden. Ömsesidig kritik mot riktas mot sjukvården respektive Försäkringskassan som ”ansiktslösa” organisationer/myndigheter.

De skillnader som framträder mellan respektive aktörsgrupps berättelser kan förstås utifrån skilda arbetsvillkor och därmed skillnader i känslan av utsatthet för kritik. Trots att samtalen i fokusgrupperna till en del präglades av det upparbetade samarbetet mellan FK-koordinatorer och rehabiliteringssamordnare – och att detta betonades som viktigt och avgörande i många fallberättelser – framstår de båda funktionerna främst som representanter för två olika aktörer med olika roller och ansvar i rehabiliteringsprocessen.

Artikeln bygger på material från en studie om avstämningsmöten – ett institutionellt flerpartssamtal där Försäkringskassan, försäkrad och ytterligare minst en part t.ex. arbetsgivaren bedömer den enskildes arbetsförmåga. Utifrån begreppet ”röst” analyserades nio inspelade avstämningsmöten. Ett kommunikativt mönster framträdde med fyra olika röster: medicinens, arbetslivets, regelverkets och livsvärldens röst. Den mångröstade karaktären är sannolikt av stor vikt för att förstå komplexiteten, dynamiken och svårigheterna som hör ihop med dessa möten. Studien är gjord genom Rikscentrum för arbetslivsinriktad rehabilitering (RAR), Linköping.

Based on audiotaped conversations from a patient school for adults suffering from chronic fatigue syndrome, this article examines sharing experiences of illness as a mutual activity. The analysis shows that sharing experiences in this context is primarily of the narrative kind. Three main types of narratives were found: self-contained personal stories, orchestrated chained personal stories, and co-narrated collectivized stories. Through sharing three things seem to happen: (1) the participants jointly created experiential knowledge and a mutual image of the illness, (2) the individual sufferers could compare themselves to the jointly constructed image, (3) the active sharing of experience bestows a mutual confirmation of suffering irrespective of whether the individual’s experiences correspond or deviate from the common picture. Two parallel transitions seemed to occur: the transformation of personal experience into shared collectivized experiences and the transition when the individual sufferer perceives his/her private suffering through sharing experiences with co-sufferers.

This article examines the co-production of narratives based on an analysis of audio recordings from 12 statutory lay–interprofessional meetings involving clients and concerning rehabilitation for return-to-work. Using Bakhtin’s (1981) notion of voice in a similar vein to Mishler (1984), it is argued that a voice represents a specific normative order, displayed in the way of speaking. The premises of the approach taken is that citizens’ problems and needs are often presented as stories and that this particular type of meeting opens up the possibility for what Wertsch (1991) calls multi-voicedness. Three patterns of co-narrating the client’s story of illness and the process of rehabilitation were found. In the most frequently recurring form, there was one primary storyteller and another participant who joined in as a co-teller. Another pattern was that dyadic co-narrated episodes commonly drew on prior contacts between the two storytellers. A third salient feature was how storytelling episodes involved revoicing an absent expert – that is, the interactional move when a speaker makes use of someone else’s words, and what Bakhtin (1981) calls rhetorical double-voicedness. Due to the multi-voicedness character, co-narrated stories in lay–interprofessional meetings often represent two or more perspectives and are founded on the blending of voices.

Rapporten redovisar resultatet av en studie av avstämningsmöten som ett effektivt redskap i den en­skildes rehabilitering. Nio avstämningsmöten spelades in på ljud­band­spelare och följdes genom del­tag­ande observation. Varje möte har följts upp med intervjuer med samtliga mötes­deltagare. Studerade möten och efterföljande intervjuer har analyserats med frågeställningar uti­från avstämnings­mötets kommunikativa processer och deltagarnas upplevelse av mötet och dess betydelse.

Analysen visar att de försäkrade har en relativt stor andel av det totala talutrymmet räknat i procent av det antalet ord som yttras under ett möte. Samtidigt visar efterintervjuerna att hälften av de försäkrade upplevde sig stå utanför händelsernas centrum under mötet. Detta uppfattades istället mest som en sak mellan andra deltagande parter såsom mellan Försäkrings­kassan och arbetsgivaren eller mellan Försäkringskassan och sjukvården. Det tycktes kräva ett relativt stort mått av initiativ från den försäkrade själv för ta aktiv del av mötet.

Analysen av interaktionen vid inspelade avstämningsmöten visar att en stor del av mötena ut­veck­lade sig som en slags förhandling där olika ”myndighetsröster” utgick från ”sitt” perspektiv i arbetet med att rehabilitera den försäkrade tillbaka till arbete. Under förhandlingen i mer okomplicerade fall tenderade handläggarna från Försäkringskassan snabbt acceptera de hinder för att förkorta rehabiliteringsprocessen som arbetsgivaren, stödd av den försäkrade, presenterade. I mer komplicerade fall tycks sjukvården utgöra den främsta gränspostering som legitimerar vid vilken tidpunkt och i vilken ut­sträck­­ning arbetsåtergång är möjlig. I diskussioner omkring individens arbetsförmåga domi­nerade aspekter som fysisk arbetso­för­måga hos individen tillsammans med fysiska hinder på arbets­platsen. Andra aspekter av arbets­för­måga så som motivation, social förmåga, kompetens etc. diskuterades i ringa utsträckning om alls.

Trots intentionen att avstämningsmöten ska bygga på samverkan mellan olika parter involv­erade i individens sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess tycks det finnas en väsentlig poten­tial för för­bättring av samordningen mellan framför allt Försäkringskassan och sjukvården, men även mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. En annan möj­­lig­het till för­bättring som framträder är hur resultatet av SASSAM-kartläggningen prak­tiskt kommer till användning under mötet för att öppna för en diskussion omkring resurser snarare än hinder och om arbetsförmåga ur ett flerdimensionellt perspektiv. Generellt saknades diskussioner om den försäkrades arbetsförmåga i relation till arbeten på arbetsmarknaden i stort.

Utifrån studiens resultat finns fog för fortsatt diskussion om avstämningsmötet ska vara den själv­klara metoden i alla sjukfall som överstiger en viss tidsgräns eller om det behövs en differentiering av såväl mötets upplägg och syfte som vilka som kommer ifråga för ett sådant möte. Mer varierande och målgruppsanpassade möten med en tydlig målsättning om samverkan och samarbete mellan medverkande parter skulle sannolikt öka mötets effektivitet och menings­fullhet. Färre avstämningsmöten skulle ge utrymme för större satsning på möten omkring försäkrade med svårare problematik. Det skulle vidare öka möjligheten för handläggare att specialisera sig också utifrån den problematik som gäller för olika grupper av försäkrade.

BACKGROUND: The concept of deinstitutionalization started in the 1960s in the US to describe closing down or reducing the number of beds in mental hospitals. The same process has been going on in many countries but with different names and in various forms. In Europe, countries like Italy prescribed by law an immediate ban on admitting patients to mental hospitals while in some other European countries psychiatric care was reorganized into a sectorized psychiatry characterized by open psychiatric care. This sectorization has not been studied to the same extent as the radical closures of mental hospitals, even though it entailed major changes in the organization of care. The deinstitutionalization in Sweden is connected to the sectorization of psychiatric care, a protracted process taking years to implement.

METHODS: Older people, with their first admission to psychiatric care before or after the sectorization process, were followed using three different time metrics: (a) year of first entry into a mental hospital, (b) total years of institutionalization, and (c) changes resulting from aging. Data from surveys in 1996, 2001, 2006, and 2011 were used, together with National registers.

RESULTS: Examination of date of first institutionalization and length of stay indicates a clear break in 1985, the year when the sectorization was completed in the studied municipality. The results show that the two groups, despite belonging to the same age group (birthyears 1910-1951, mean birthyear 1937), represented two different patient generations. The pre-sectorization group was institutionalized at an earlier age and accumulated more time in institutions than the post-sectorization group. Compared to the post-sectorization group, the pre-sectorization group were found to be disadvantaged in that their level of functioning was lower, and they had more unmet needs, even when diagnosis was taken into account.

CONCLUSIONS: Sectorization is an important divide which explains differences in two groups of the same age but with different institutional history: "modern" and "traditional" patient generations that received radically different types of care. The results indicate that the sectorization of psychiatric care might be as important as the Mental Health Care Reform of 1995, although a relatively quiet revolution.

Den studie som redovisas i denna rapport har genomförts av forskare vid Hälsohögskolan i Jönköping på uppdrag av Landstinget i Jönköpings län. Rapporten utgör den kvalitativa delen av utvärderingen av projektverksamheten Grön rehab som landstinget på försök driver sedan årsskiftet 2012-2013. Studiens övergripande syfte var att studera hur grön rehabilitering realiseras i mötet mellan deltagare och natur, deltagare och personal, och mellan deltagarna, samt undersöka deltagarnas motiv och mål för sitt deltagande i Grön rehab, deras upplevelse av att delta och vilken betydelse de tillskriver att deltagandet har haft i deras rehabiliteringsprocess och för deras arbetsförmåga och hälsa.

Verksamheter under namn som grön rehabilitering har växt fram ur teorier om sambanden mellan naturens egenskaper och dess betydelse för människans hälsa. Tre olika discipliner har lämnat viktigt bidrag till den vidare utvecklingen mot användning av natur och trädgård i behandlande sammanhang. Hit hör design- och landskapsteorier som formulerat vissa grundantaganden om den gröna miljöns utformning. Aktivitetsteorier, som utgår från att människan är en aktiv varelse med behov av aktivitet och rörelse, har bidragit med forskning om hur olika slags aktiviteter kan användas i terapeutiskt syfte. Slutligen har miljöpsykologin bidragit med kunskaper om hur och varför människan uppfattar gröna miljöer som lugnande och stress-lindrande.

Grön rehab i Jönköpings län bedrivs som ett tidsbegränsat projekt med placering vid ett av landstingets naturbruksgymnasier. Det innebär att man delar på resurser som växthus och djurstallar. I projektet Grön rehab ingår arbetsterapeut (100 %), psykolog (50 %) samt trädgårdsmästare och djurinstruktör på 20 % vardera. De båda senare arbetar också på naturbruksgymnasiet där de har sin ordinarie anställning. Verksamheten är organiserad som en kurs där deltagarna kommer till Grön rehab tre timmar per dag, två dagar i veckan under tio veckor. Den övergripande organiseringen av Grön rehab innebar att Dag ett varje vecka hade fokus på gruppsamtalet och att dag två innehöll ett ”grönt” inslag. Som gröna aktiviteter räknades både sådana i trädgården/växthuset och sådana med djur. Grön rehab räknas som en behandlande insats och deltagarna kommer på läkarremiss från vårdcentraler och liknande.

Den kvalitativa studien bygger på en serie individuella intervjuer med samtlig personal i projektet samt på individuella intervjuer med personer som deltagit i Grön rehab under hösten 2013. Totalt ingår 12 intervjuer med personal och 12 intervjuer med deltagare. Personalen intervjuades mellan två och fyra gånger per person under olika tidpunkter i två olika kurser. Deltagarna intervjuades mellan en och fyra månader efter kurstidens slut. Utöver intervjuer ingår i studien data från besök i de miljöer som ingår i Grön rehab. Dessa besök genomfördes utanför kurstid och med personal som guide. Som data räknas även projektbeskrivning och broschyren med rubriken ”Grön rehabilitering” som Landstinget i Jönköpings län har producerat och som distribueras via bland annat landstingets hemsida.

Analysen av personalintervjuerna visar att skogspromenaden är den aktivitet som förekommer mest frekvent (i princip varje kursdag) och att gruppsamtalet av samtlig personal betraktas som den överordnade aktiviteten i Grön rehab. Gruppsamtalen förs primärt inne i ”Lillstugan” en gång varje vecka. De leds av psykolog och arbetsterapeut gemensamt. Genom att båda samtalsledarna medverkar i samtliga aktiviteter den kursdagen hände det att samtalet fortsatte eller flyttades till exempelvis skogen. Under skogspromenaderna eftersträvade personalen ett fokus på medveten närvaro (mindfulness). Påbjuden tystnad varvades med korta samtal och reflektioner omkring det som kunde erfaras med olika sinnen. Deltagarna uppmanades att känna på bark och mossa, notera lukten av regn, lyssna till vinden och att iaktta naturens växlingar över tid och i förhållande till olika väderlek, samt att gå långsamt. Andra ”gröna” aktiviteter som genomfördes i växthuset eller i trädgården, liksom aktiviteter med djur utgjorde en mindre del av verksamheten. Arrangemanget med en samtalsdag och en ”grön” dag per vecka, betyder att deltagarna var engagerade i trädgårdssysslor omkring en timme vid fem olika tillfällen, och att lika mycket tid lades på aktiviteter med djur. Deltagarna möttes för gruppsamtal vid totalt tio tillfällen. Dessa beskrevs oftast pågå i mer än en timme.

Sammanfattningsvis framgår av studien att det behövs

• en tydlig programförklaring med uttalat stöd i befintlig nationell och internationell forskning och med beskrivning av vad behandlingsinsatsen Grön rehab syftar till.

• en diskussion om Grön rehab’s möjliga betydelse för olika målgrupper.

• följeforskning kvantitativt och kvalitativt för att kunna bedöma värdet av behandlingsinsatsen Grön rehab på kort och lång sikt. Alternativt att under en två-årsperiod driva Grön rehab som ett forskningsprojekt.

• handledning av erfaren trädgårdsterapeut som resurs i behandlings-verksamheten.

• utvecklas en strategi för att hantera krockar med naturbruksgymnasiets verksamhet.

Rapporten presenterar och diskuterar resultatet av en studie omkring en regionalt i Jönköpings län framtagen modell för rehabiliteringsutredning i primärvården – PR-team. Studien bygger på tre olika material och har genomförts som tre separata delstudier. Resultaten för delstudierna redovisas i rapporten var för sig.

Den första delstudien bygger på material från ett register över samtliga patienter i primärvården i Jönköpings län som har en sjukskrivning som överstiger 28 dagar. Resultat från delstudien visar att en högre andel män genomgår PR-team vid privata vårdcentraler jämfört med kvinnor och att PR-teamutredningar vid offentliga vårdcentraler i en tredjedel av fallen genomfördes under de första 90 dagarna av sjukskrivningsperioden. Vidare noterades att psykisk ohälsa angavs oftare för kvinnor än för män samt att nästan dubbelt så många kvinnor som män avslutades mot arbete eller studier.

Den andra delstudien bygger på observationer av genomförda möten i rehabiliteringsteamet där den sammanvägda bedömningen av rehabiliteringsutredningen diskuteras och dokument­eras. I delstudien ingår även intervjuer med mötesdeltagare i så kallade PR-teammöten. Resultatet visar att ett PR-teammöte utgörs av flera delar och att en relativt stor del av mötestiden handlar om hur dokumentationen ska ske och hur olika tolkningar ska göras för att kunna fylla i blanketten på ett korrekt sätt. Det märktes stor skillnad mellan teamen vilket sannolikt berodde på respektive teams vana att arbeta enligt modellen för PR-team samt möjligen en påverkan av att observeras och spelas in.

Den tredje delstudien är en analys av dokumentationen från 177 rehabiliteringsutredningar. Analysen visar att dokumentationen utgör en textgenre som nästan helt saknar uttalade subjekt. Det gäller både patienten som texten handlar om och den/de personer som gör bedöm­ningen. I den tematiska analysen framstår smärtproblematik som den främsta anledningen till att en teamutredning genomförs. Tre fjärdedelar av utredningarna handlade om kvinnor. Lång sjukskrivningshistoria, låg utbildning och migrationshistoria framstod som särskilda sårbarhetsfaktorer där såväl att patientens framtidsbild som att teamets bedömning pekade mot ringa förutsättningar för återgång till arbete.

Spelling it out for the children’s sake – Family intervention as professional practiceThis article presents an analysis of 21 video-recorded family intervention sessions with children and parents in families where one or both parents are diagnosed with mental illness. The starting point for such family interventions is awareness of the risks that children run due to parental mental illness, e.g. development of mental health problems of their own. Previous studies have shown that openness about parents’ mental problems can reduce such risks. Family-intervention sessions are developed to assist children and their parents to talk about mental illness and related difficulties. Based on a dialogical and micro-sociological perspective, our objective is to analyse family-intervention sessions as professional practice and to illuminate various communicative means used by social workers to support children and parents in their talk about parents’ mental illness and its meaning for the children and the family. The analysis shows how professional prac-tice is formed based on how the social workers solve communicative challenges in conversations with families about mental health problems: to create and maintain family support as a child-focused process; creating and maintaining family support as a child-focused process; spelling out parents’ mental problems; and confirming and normalizing.

Since the 1970s, psychiatric care in the western world has undergone fundamental changes known as de-institutionalisation. This has changed the living conditions for people with severe mental illness. The purpose of this study was to investigate the living conditions and utilisation of care and social services for a group of people in Sweden with diagnosis of psychosis over a 10-year period, 2004–2013. During this period, psychiatric care decreased at the same time as interventions from the social services increased. Half of the persons in the studied group did not have any institutional care, that is, neither been hospitalised nor dwelling in supported housing, during the last 5 years, and just over 20% had no contact with either psychiatry or the municipality's social services during the last 2 years of the investigated period.

Den här rapporten handlar om de lagstadgade möten som kallas avstämningsmöten. Det är Försäkringskassan som kallar olika aktörer till dessa flerpartssamtal, för att utreda arbetsförmågan hos en sjukskriven person (här: försäkrad), och eventuella behov av rehabilitering för att denne ska kunna återgå till arbete. Syftet med det här redovisade forskningsprojektet var att studera den kommunikativa processen i sådana möten avseende främst de försäkrades delaktighet och upplevelse av mötet. Studien bygger på observationer av åtta avstämningsmöten som spelades in i sin helhet med ljud och bild, samt på intervjuer med samtliga medverkande efter mötets slut. Materialet har bearbetats kvantitativt med analys av talutrymmet mätt i antal ord och kvalitativt genom analys av det kommunikativa samspelet.

Resultatet visar att de försäkrades delaktighet var relativt stor beaktat deras andel av talutrymmet. Detta fördelades dock inte jämnt över mötet, vilket analytiskt kunde delas upp i fem olika faser utifrån vilka slags frågor som behandlades och hur detta gick till. Bland de faser som identifierades, var de försäkrades andel av talutrymmet störst i den som handlade om att beskriva aktuellt hälsotillstånd och i fasen som kallats för bedömning av arbetsförmåga, evaluering och planering. Ett mönster som märktes var att de försäkrades talutrymme sjönk väsentligt när mötet involverade fler än fyra personer. Ingen av de försäkrade uppgav dock att någon part eller person deltog ”i onödan” och därmed hade kunnat undvaras. Tvärtom beskrev de sig nöjda med valet av deltagare. Förekomsten av flera aktörer tycktes för de försäkrade utgöra en garanti att deras ärende skulle behandlas omsorgsfullt och med omtanke.

Som ett generellt mönster konstateras att de avstämningsmöten som ingår i studien tycktes främja och stödja ett aktivt deltagande av alla berörda parter inklusive den försäkrade. De försäkrade uppmuntrades att berätta ur sitt eget perspektiv. Detta var särskilt tydligt i de två faser där deras talutrymme var störst. Dessa två fynd hör sannolikt samman med att samtalssituationer som innebär att personer tilldelas, och kan göra anspråk på, en tydlig berättarroll nästan per automatik innebär ett större talutrymme jämfört med en dialog som bygger på frågor och svar. I beslutsprocessen (den femte fasen) var den försäkrades roll avsevärt mindre och i vissa fall minimal. I allmänhet tycktes besluten fattas om den försäkrade snarare än tillsammans med honom.

Avstämningsmötet framstår med tydlighet som ett så kallat institutionellt möte. Enligt samhällsvetenskaplig forskning karaktäriseras ett sådant av en tydlig agenda och markerade institutionella roller. Den studerade mötestypen skiljer sig dock från många andra institutionella samtal genom att involvera aktörer från minst två olika fält på arenan för rehabilitering med inriktning mot arbete. Dessa aktörer är Försäkringskassan och sjukvården samt i flera fall arbetsgivaren. Konstellationen innebär att samtalet utgick från flera olika perspektiv under dessa möten. Den försäkrade tilltalades ofta ur ett livsvärldsperspektiv genom att få frågor ställda på ett vardagligt sätt och med utgångspunkt i personliga upplevelser, såsom: ”hur mår du”, ”hur känner du dig?”. I analysenmärks dock, att när däremot den försäkrade själv förde in ett sådant perspektiv i andra sammanhang än i förhållande till aktuell hälsa tenderade rehabiliteringsaktörerna glida undan och skifta till ett institutionellt perspektiv. Detta kan vara en förklaring till varför den försäkrade totalt sett använde sig i anmärkningsvärt liten utsträckning av ett livsvärldsperspektiv. En annan förklaring kan vara ovana och osäkerhet att mötas i ett tvärinstitutionellt sammanhang tillsammans med personer med vilka den försäkrade har en annan relation som t.ex. patient eller anställd. Som en konsekvens av framstår den försäkrades roll i avstämningsmötet såsom oklar.

Den försäkrades perspektiv stärktes emellertid genom att ingå i allianser (alignment/aligning) med olika rehabiliteringsaktörer. När så hände var det genomgående den institutionella parten som tog det första initiativet, aldrig den försäkrade. Ett viktigt resultat är att samspelet i mötet på ett påtagligt sätt påverkas av hur framför allt rehabiliteringsaktörerna agerar visavi den försäkrade. Detta innebär att handläggaren från Försäkringskassan, i sin egenskap av mötesledare, spelar en avgörande roll för i vilken utsträckning den försäkrade gesmöjlighet att bli delaktig. Detta förutsätter att FK-handläggare har goda kunskaper i samtalskonst såväl som i regelverk och samtalsmetoder. Samtidigt måste grundläggande förutsättningar för delaktighet diskuteras då det handlar om ett institutionellt möte och ett möte som ur den försäkrades synvinkel inte kan betecknas såsom helt frivilligt.

De försäkrade uttryckte emellertid tillfredsställelse med sitt möte och beskrev en känsla av att ha varit mötets centralperson. De försäkrade betonade också arbete som något mycket viktigt för dem. I ett framtidsperspektiv föreställde de sig som friska och arbetande. För att nå dit ter sig avstämningsmötet som en praktiktisk och välmotiverad arena. Kombinationen arbetsgivare, sjukvård och Försäkringskassa öppnar vägen för en ingående och förutsättningslös dialog med den som är sjukskriven omkring den aktuella livssituationen. Varierande svar från de försäkrade angående behovet av information inför ett avstämningsmöte tyder dock på att det finns både skäl och möjlighet att utveckla sättet att informera och att modifiera informationsmaterial i förhållande till individens specifika situation och förutsättningar.

When we are stricken with an illness or some other affliction, the temporal frameworks that we take for granted in our everyday lives are overturned. Thus suffering and illnesses raise questions associated with temporality: were the past events necessary and unavoidable, could anything else have happened, and what will happen next? In this article we will discuss two intertwined problems that have to do with the organization of time in narratives about illness: the interviewee’s attempt to create an interview narrative and the researcher’s need to create a temporal order and coherence in the interview material properly founded in research. With a foothold in the literary scholars Morson’s and Bernstein’s theories about shadows of time we base our argument on an analysis of narratives given in interviews by people affected by Chronic Fatigue Syndrome (CFS). The analysis shows various ways time can be used as a discursive tool to temporalize illness and suffering including temporalities that frequently go outside linear time perceptions by the use of “sideshadowings”. These various ways of temporalizing illness influence, for instance, factors like issues of responsibility and freedom of action. Findings like these indicate the importance of including the interviewees’ own temporalizations in the analysis of illness narratives in social science.

Creating meaning in a situation of contested illness like Chronic Fatigue Syndrome (CFS) is an interactive process. As an example of how meaning is created, a CFS patient school organized by a hospital clinic in Sweden is discussed. This school can be seen as both a school and a medically oriented activity. The presence of different frameworks provides an opportunity to use different perspectives to understand CFS. It makes it possible for the participating men and women to regard the illness both from the outside as a social object, from the inside through personal experiences and to put the diagnosis and suffering in a larger ‘sickness’ perspective. Consequently, a number of different interpretations are brought up and used to create meaning in a situation of illness. The patients/students are thus learning discursively to manage the illness at the same time as they examine different ways to interpret their experiences through this discursive activity.

De verksamheter som bedrivs inom socialt arbete är i ständigt i behov av utveckling och förändring. Samhället förändras och därmed villkoren för de människor som socialarbetare möter. Även de problem människor brottas med i sin vardag förändrar karaktär. Problemen tenderar i dag att vara mer komplexa och svårare att bemästra än tidigare.  De krav som ställs innebär ofta att flera huvudmän ska samverka för att framgångsrika lösningar ska åstadkommas. Detta medför att socialarbetare måste bygga upp stabila strukturer för samarbete även utanför den egna organisationen, vilket ställer krav på god förmåga till samverkan på interorganisatorisk nivå. De förändringar som sker inom socialt arbete innebär att socialarbetarna förvänts ta del i ett eget lärande som bör fortgå under hela yrkeskarriären. Det ”livslånga lärandet” blir principen för att socialarbetaren ska kunna ta del av de nya metoder och arbetssätt som successivt utvecklas inom området. I detta paper kommer jag att utgå från följande två FoU-projekt som bedrivits i Sverige under det senaste årtiondet: 1.  Ett projekt som rört utveckling av äldreomsorgens kultur- och fritidsaktiviteter riktade till äldre personer (Anbäcken, 2002); 2. Ett projekt som inriktats på utveckling av samtalsstöd för barn och föräldrar inom kommunal socialtjänst genomfört i samarbete med vuxenpsykiatrin (Cedersund, mfl. 2011).  

Syftet med papret är att beskriva och analysera de två utvalda projekten avseende följande:

Vilka har initierat de två projekten och vilka aktörer har varit drivande under projektets genomförande? Vilka strukturer för samarbete med aktörer utanför den egna organisationen (utanför äldreomsorgen, alternativt utanför den kommunala socialtjänstens familjeverksamhet) har byggts upp under genomförandet av projekten? Vilka nya kunskaper har socialarbetarna i respektive FoU-projekt förvärvat under projektens gång, samt vilka metoder har utvecklats? Hur har det sociala arbetet förändrats och utvecklats inom projekten?

Material som använts för beskrivning och analys av de två projekten består av den rapportering som genomförts av respektive projekt (Anbäcken, 2002; Cedersund. Mfl, 2011). Dessutom finns dokument samt annan skriftlig dokumentation av aktiviteter som genomförts i projekten, bl.a. i form av anteckningar från möten och utskrifter av intervjuer med deltagare i projekten. De analyser som genomförts utgår dels från perspektiv där interorganisatoriskt samarbete (se Jaffee 2008) står i fokus, dels med inriktning på livslångt lärande och kunskapsformer (Ellström mfl, 1996; Gustavsson, 2000).

Resultaten visar att båda projekten baseras på en utveckling av interorganisatoriskt samarbete. I projekt 1 med inriktning på kultur- och fritidsverksamhet inom äldreomsorgen har samarbete med personal i äldreomsorg i andra kommuner utvecklats, samt samarbete med kulturarbetare och med forskare växt fram. I projekt 2 om samtalsstöd för barn och föräldrar har ett nära samarbete mellan socialtjänsten och vuxenpsykiatrin etablerats. Även här har forskare deltagit i projektet för dokumentation, som ”bollplank” och via partnerskap.  I båda projekten har de professionella bidragit med utveckling av metoder i det egna arbetet, som innefattar utveckling av olika typer av kunnande. Nya perspektiv på socialt arbete har utvecklats, där socialarbetarens samarbete med andra aktörer fått en tydligare bas samt en större hållbarhet över tid.

The role of religion in migration has been a contested subject in previous research and social work practice, with religion being considered both a bridge and a barrier to integration. When considering unaccompanied female minors, struggling to be recognised beyond the prevailing image of the victimised refugee girl, religion is sometimes seen as a force of oppression rather than a tool for integration. In this article, we focus on the embodied practices of young women?s lived religion in a context where such practices are constructed as otherness. Based on an interview study with 11 unaccompanied female minors, this article explores the identity negotiations that emerged when migrating from societies where religion plays an integral part in everyday life to a society with highly secular values. By using the concept of (oppositional) gaze, we explore how these young women negotiate their identities at a point where the normative, invisible gaze meets the embodied practices of lived religion. We demonstrate how these young women are themselves agents of their own faith, and we confirm previous research that points to religion as a support structure for unaccompanied minors; however, not without causing friction in their new society. The study shows how lived practices of religion and the development of an oppositional gaze can function as mutually reinforcing processes in identity negotiation. In social work, understanding the role of religion through lived practices might contribute to a more holistic approach when creating solutions for young people experiencing turbulent circumstances of arriving in a new country.

Objectives

As part of the process of de-institutionalization in the Swedish mental healthcare system, a reform was implemented in 1995, moving the responsibility for services and social support for people with severe mental illness (SMI) from the regional level to the municipalities. In many ways, older people with SMI were neglected in this changing landscape of psychiatric care. The aim of this study is to investigate functional levels, living conditions, need of support in daily life, and how these aspects changed over time for older people with SMI.

Methods

In this study we used data from surveys collected in 1996, 2001, 2006, and 2011 and data from national registers. A group of older adults with severe persistent mental illness (SMI-O:P) was identified and divided into those who experienced shorter stays (less than 3 years) in a mental hospital (N = 118) and longer stays (N = 117).

Results

After correcting for longitudinal changes with age, the longer-stay group was more likely than the shorter-stay group to experience functional difficulties and as a result, were more likely to have experienced 're-institutionalization' to another care setting, as opposed to living independently.

Conclusions

The length of mental illness hospitalization has significant effects on the living conditions of older people with SMI and their ability to participate in social life.

The central argument of this article is that participants in focus groups may talk and interact in many capacities. As a consequence a central methodological question in analysing focus group material is who’s talking – that is, in what way are the utterances of individual members of focus group to be interpreted. This problem is discussed by using material from three focus groups discussing the phenomenon ’burnout’. We suggest that the participants of focus groups may constitute themselves in various ways, even just as an array of individuals talking together, without being a group and that they may shift between these different modes of interacting. There seem to be especially two interactive problems that are import in the establishment of a focus group. A first interactive problem for the participants is to establish a common ground; a second is to add their contributions to the common ground. This have implications in the way the researcher is able to attribute attitudes and opinions to persons in the focus group.

Older people ageing with severe mental illness (SMI) usually fall in between mental health care and old age care services. The role of informal care in filling this gap is recognized. The role of other welfare providers, such as voluntary organizations, is unclear. The aim of this article is to analyze and discuss local voluntary organizations' ability to recognize and respond to the needs of older people with SMI in the community.

11 local organizations focusing on mental illness, social care or old age were identified in a mid-sized Swedish city. Seven voluntary organizations participated in the study.

Our analysis revealed three overarching themes: 'Age as a non-issue?', 'Public and voluntary sector (non)links' and 'organizational vulnerabilities'. Our results show that older people with SMI are to some extent also invisible in the voluntary sector. We were also able to discern differences in the 'we-for-us' organizations that provide support for their own members with SMI, and 'we-for-them' organizations that provide help to a broader group.

Overall, older people with SMI remain a relatively invisible as a group for the voluntary organizations. We discuss these findings in relation to the specificity of the group and welfare contexts of voluntary work in communities.

This paper reports on an empirical study in Sweden of how patient resources come into play in physiotherapy interventions. A qualitative analysis was conducted of five video recorded first encounters between patients with non-specific low back pain (NSLBP) and physiotherapists in primary care, using Conservation of Resource Theory (COR) to identify and focus on how physiotherapists made use of patients’ resources (objects, conditions, personal characteristics and energies). The findings reveal variations in how these resources are utilized during the intervention. Resources with implications for what happens in the examination room during the ongoing encounter and resources characterized by professional familiarity were both employed in the intervention. However, underutilized resources were featured in the broader lifeworld perspective of laypeople and of other professional frames. The findings raise questions about professional challenges that go beyond professional skills. This implies that professionals need to improve skills in understanding and integrating patient resources into interventions.