Inom svensk rätt saknas det lagregler för en situation där ett aktieägaravtal med vitesklausul strider mot ett legalt förbud i ABL. Anledningen till att denna situation blir problematisk är att aktieägaravtalet ses som ett separat rättsförhållande mellan aktieägarna, vilket inte binder bolaget bolagsrättsligt. Att ett aktieägaravtal inte binder aktiebolaget bolagsrättsligt hindrar dock inte aktieägarna från att ingå aktieägaravtal vilka indirekt får samma effekt som om aktiebolaget vore bundet av vad som stadgas i aktieägaravtalet. I små aktiebolag förhåller det sig ofta som så att en aktieägare antingen sitter med i styrelsen eller är verkställande direktör för aktiebolaget. Detta gör att en aktieägare, i egenskap av aktieägare, kan ingå ett aktieägaravtal med en annan aktieägare om exempelvis att denne skall fatta ett specifikt beslut i egenskap av verkställande direktör eller styrelseledamot.

I ABL finns ett antal legala förbud som stadgar vad ett bolagsorgan får respektive inte får göra. Tanken med ett legalt förbud är att det i form av tvingande lagstiftning förbjuder ett visst handlingssätt som lagstiftaren vill komma till rätta med. Komplikationen då ett aktieägaravtal står i strid med ett legalt förbud i ABL är att ABL:s regler inte är tillämpliga på aktieägaravtalet. Detta gör att aktieägaravtalet kringgår den tvingande lagstiftningen i ABL. För att komma till rätta med detta problem har lagstiftaren överlämnat åt domstolen att i varje enskilt fall där syftet med avtalet är att kringgå den tvingande lagstiftningen pröva om ett sådant avtal skall anses vara giltigt eller ej enligt en allmän rättsgrundsats.

Denna bedömning skall enligt praxis undersöka det överträda (1) förbudets syfte, (2) konsekvenserna av ogiltighetspåföljden och (3) behovet av ogiltighet som sanktion i det specifika fallet. Genom att använda sig av denna modell kan man komma fram till om ett specifikt legalt förbud i ABL skall anses inneha tillräckligt stort skyddsvärde för att ogiltighetssanktionen skall drabba aktieägaravtalet.

Purpose: The purpose of this thesis is to interview four legal jurists in order to explore how they conduct CSR activities within their service corpora-tion, with primary focus on SME law firms.

Background: A current issue to address concerning the conduct of business these days is CSR activities. Although, the previous research concerning CSR activities and the service sector is limited.

Theoretical Framework: The theoretical framework is divided into four parts; a general part concerning the concept of CSR activities, a review of earlier studies of CSR activities, the stakeholder theory and finally the theory about the triple bottom line.

Method: A qualitative case study was employed in order to answer the purpose. The most suitable research approach was a combination of a deductive and partially an inductive approach. The primary data consisted of semi-structured interviews. The secondary data were used in order make a comparison in relation to manufacturing corporations.

Empirical findings & Analysis: As for all corporations an integration of voluntary social and environmental concerns in their business operations are considered as CSR activities. A significant concern is CSR activities that the inter-viewed service corporations experienced was the lack of human and economic resources to deal with CSR activities. Furthermore, the lack of stakeholder pressure does not facilitate the matter of implementing more CSR strategies into the corporations‟ business conduct. As a result of the lack of stakeholder pressure the interviewed corporations tend to only take part in CSR activities that create goodwill value for the corporation. According to the interviewed service corporations CSR activities is a new phenomenon that is likely to become a bigger part of their business conduct in the future.

Conclusion: The interviewed corporations tend to focus their CSR activities to-wards the social activities since this is the kind of activities that is closely connected to the core business.