I dag är det allt vanligare att en anställd någon gång under sitt arbetsliv arbetar utomlands under en period. I en sådan situation finns risk för att inkomsten från utlandet blir dubbelbeskattad. För lindrande eller undanröjande av internationell juridisk dubbelbeskattning finns bland andra regler i IL för att förhindra sådan dubbelbeskattning. Dessa regler kallas sexmånaders- och ettårsregeln och kommer till uttryck i 3 kap 9§ IL. Reglerna leder till hel eller delvis skattefrihet för de inkomster den utsände har under utsändningstiden.

 Sexmånaders- och ettårsregeln är enkla att tillämpa och undanröjer effektivt internationell juridisk dubbelbeskattning. En situation där oförutsägbarhet föreligger är dock den när utsända arbetstagare, under sin vistelse i utlandet, väljer att bo i ett annat land än verksamhetslandet. För detta förevarande förhållande finns inget stadgat i lagtext, inga uttalanden finns om detta i förarbetena och inte heller finns någon ledning i rättspraxis.

Den enda ledningen som i nuläget finns för de utsända arbetstagare vilka inte är bosatta i verksamhetslandet är två ställningstaganden från SKV samt ett förhandsbesked från SRN. SKV uttalar i ett av ställningstagandena att utsända arbetstagare, vilka inte bor i verksamhetslandet, inte kan använda sig av sexmånaders- eller ettårsregeln. SRN kommer till helt motsatt slutsats och menar att dessa utsända arbetstagare kan omfattas av sexmånaders- och ettårsregeln. Dessutom är SRN:s förhandsbesked i skrivande stund överklagat till HFD.

Sammanfattningsvis anser jag att sexmånaders- samt ettårsregeln är oförutsägbara för utsända arbetstagare vilka inte bor i verksamhetslandet då det i dagsläget inte ens är säkert att dessa utsända arbetstagare omfattas av dessa regler.