2006 trädde en ny försäkringsavtalslag i kraft. Den nya försäkringsavtalslagen innebar bland annat vissa förändringar i försäkringstagarens upplysningsplikt. På grund av de stora konsekvenser som följer av en brist i upplysningsplikten är det av yttersta vikt att parterna vid tecknandet av ett försäkringsavtal vet om vad som gäller.

Denna uppsats utreder vad som utgör gällande rätt rörande upplysningsplikten vid tecknandet av företagsförsäkringar. Uppsatsen analyserar såväl upplysningspliktens omfattning som vilka eventuella rättsföljder som kan bli aktuella vid ett brott mot upplysningsplikten.

Upplysningsplikten kan delas in i två separata delar vad gäller företagsförsäkringar. Det finns dels en passiv upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att svara på frågor och lämna de upplysningar som försäkringsgivaren begär om de är av betydelse för såväl den faktiska försäkringsgivarens riskbedömning som för risken eller en eventuell skadas storlek. Det finns även en spontan upplysningsplikt som innebär att försäkringstagaren är skyldig att upplysa försäkringsgivaren om förhållanden som för en försäkringstagare i allmänhet förstår är av uppenbar betydelse för riskbedömningen. För att upplysningsplikten ska få några rättsföljder krävs det även att försäkringstagaren åsidosatt sin upplysningsplikt antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet. För att försäkringstagaren ska kunna anses ha handlat oaktsamt krävs att denne borde insett att den lämnade eller förtigna uppgiften var felaktig eller ofullständig.

De eventuella rättverkningarna som aktualiseras vid brott mot upplysningsplikten är antingen ogiltighet, om försäkringstagaren förfarit svikligt eller i strid mot tro och heder, nedsättning enligt prorataregeln, eller om avtalet stadgar det, nedsättning enligt kausalitetsregeln. Dessutom har försäkringsgivaren rätt att säga upp avtalet.