Background. In line with patient-centered health care, it is necessary to understand patients’ perceptions of health. How stroke survivors perceive their health at different time points after stroke and which factors are associated with these feelings provide important information about relevant rehabilitation targets. Objective. This study aimed to identify the independent factors of health-related quality of life (HRQoL) from a biopsychosocial perspective using the methods of multivariate regression at 3 different time points poststroke. Methods. Included in the study were 99 patients from stroke units with diagnosed first-ever stroke. At admission and at 6 weeks, 3 months, and 1 year poststroke, HRQoL was assessed using the EuroQoL-5D Visual Analogue Scale (EQ-5D VAS). Consequences in Body Functions and Activities and Participation, and Environmental Factors were documented using 155 categories of the International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) Core Set for Stroke. Results. For a period of 1 year, problems with recreation and leisure, personality functions, energy and drive functions, and gait pattern functions were repeatedly associated with worse HRQoL. Whereas Body Functions and Activities and Participation explained more than three-fourths of the variances of HRQoL at 6 weeks and 3 months (R ² = 0.80-0.93), the variation at 1 year was best explained by either Body Functions or Environmental Factors (R ² = 0.51). Conclusions. The results indicate the importance of Body Functions and Activities and Participation (mainly personality functions and recreation and leisure) on HRQoL within 3 months poststroke, but increased impact of Environmental Factors on HRQoL at 1 year.

KRY hjälper människor som behöver vård genom digitala möten. Efter vårdmötet kan patienter ge omedelbar feedback. Det fanns inget system för uppföljning när patienter hade lämnat ett enstjärnigt lågt betyg efter ett möte - en så kallad “bad review”. 

Övergripande syftet med förbättringsarbetet var att utveckla en bättre service och erbjuda bättre vårdmöten i framtiden.

Syftet med studien var att undersöka medarbetares upplevelser av ett system för uppföljning av missnöjda patienter som använt digital vård.

Förbättringsarbetet genomfördes enligt Nolans förbättringsmodell. Studien var en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. 

Orsak till klagomål inom digital vård har inte skiljt sig nämnvärt i jämförelse med klagomål inom fysisk vård. Medarbetare upplever att arbetet med att ringa bad reviews gav nöjda patienter och en känsla av att göra ett gott arbete samt att det fanns vinster med arbetssättet både för patienter samt för företaget. 

Studien har visat att uppföljning av patienter som lämnat bad reviews uppfattas som något positivt för både patienter och de som ska utföra uppföljningarna. Rapportering av förslag från patienter för förbättringar av tjänsten/produkten har skett och fått resultat. 

Background: From a management point of view, there are many different approaches from which to choose to engage staff members in initiatives to improve performance.

Objective: The present study evaluated how two different types of improvement strategies facilitate and encourage involvement of different professional groups in health-care organizations.

Methods/Design: Empirical data of two different types of strategies were collected within an improvement project in a County Council in Sweden. The data analysis was carried out through classifying the participants' profession, position, gender, and the organizational administration of which they were a part, in relation to their participation.

Setting: An improvement project in a County Council in Sweden.

Participants: Designed Improvement Processes consisted of n=105 teams and Intrapreneurship Projects of n=202 projects.

Intervention: Two different types of improvement strategies, Designed Improvement Processes and Intrapreneurship Projects.

Main Outcome Measures: How two different types of improvement strategies facilitate and encourage involvement of different professional groups in healthcare organizations.

Results: Nurses were the largest group participating in both improvement initiatives. Physicians were also well represented, although they seemed to prefer the less structured Intrapreneurship Projects approach. Assistant nurses, being the second largest staff group, were poorly represented in both initiatives. This indicates that the benefits and support for one group may push another group aside.

Conclusions: Managers need to give prerequisites and incentives for staff who do not participate in improvements to do so. Comparisons of different types of improvement initiatives are an underused research strategy that yields interesting and thoughtful results.

Read More: http://www.gahmj.com/doi/abs/10.7453/gahmj.2014.040

Vid uppföljning av Hälso- och sjukvårdsavtalet i Västra Götaland visade sig att detta var dåligt känt bland hälso- och sjukvårdspersonal. Patienterna löpte därmed risk att bli utan nödvändiga insatser. En översyn och utveckling av Hälso- och sjukvårdsavtalet genomfördes. En av delprocesserna var att utveckla en tillämpningsanvisning som syftade till att konkretisera Hälso- och sjukvårdsavtalet.

Förbättringsarbetet bestod i att ta fram patientfall, som syftade till att vara vägledande för samverkan kring patienter med behov av insatser både från vården i Västra Götalandsregionen och den kommunala hälso- och sjukvården. Syftet med studien är att beskriva och analysera professionellas erfarenheter av samverkan inom hälso- och sjukvården i Västra Götaland.

Som struktur för förbättringsarbetet används förbättringsmodellen med PGSA- hjulets fyra faser. Som metod har fokusgrupper i kombination med enkät använts. Kvalitativ innehållsanalys av fokusgruppintervjuerna genomfördes med deduktiv ansats från ramverk om samverkan.

De vägledande patientfallen uppfattas av deltagarna som relevanta, verklighetsbaserade och att de ger vägledning för samverkan. Sjukhus och primärvård samverkar mer med kommunens hälso- och sjukvård än med varandra trots gemensamt huvudmannaskap. Samverkan sker främst pga. medarbetarnas motivation att underlätta, hjälpa eller stödja en patient. Dock när samverkansparten inte uppfyller ställda förväntningar så åberopar man avtal och överenskommelser.

Bakgrund Malnutrition är associerad med en förändring av livskvalitén, depressioner, förlängd sjukhusvistelse och förkortad överlevnad. Den här masteruppsatsen beskriver studien av ett förbättringsarbete drivet av ett förbättringsteam på två avdelningar som vårdar patienter med hematologiska, onkologiska och lungsjukdomar.

Syfte Syftet med förbättringsarbetet är att förbättra hälsotillståndet genom förbättrad nutritionsprocess. Syftet med studien av förbättringsarbetet är att beskriva hur förbättringsteamet genom sitt arbete skapar engagemang på avdelningen.

Metod Förbättringsarbetet har drivits med hjälp av Nolans förbättringsmodell, PDSA-cykler samt kartläggning av mikrosystemet utifrån 5P-modellen. En fallstudie har genomförts som inkluderar semistrukturerade intervjuer med efterföljande innehållsanalys samt enkäter med kvantitativa resultat.

Resultat Förbättringsarbetets resultat visar på att fler energiregistreringar genomförs, men ännu ses ingen påverkan på det dagliga energiintaget. Resultatet av innehållsanalysen beskriver hur förbättringsteamet har påverkat förbättringsarbetet utifrån tre följande tema: existens och dynamik, individanpassad vägvisare samt delad förståelse för målet.

Slutsats Studien av förbättringsarbetet visar att förbättringsarbetet har bidragit till en ökad kunskapsnivå inom nutrition både i förbättringsteamet och på avdelningen. Studien visar också att ett dynamiskt förbättringsteam har möjlighet att påverka kulturen på avdelningen genom att öka engagemanget.

Aim: The aim of this study was to describe first-line managers’ experiences of alternative modes of funding elderly care in two communities in western Sweden.

 Background: A growing elderly population demands alternative modes of funding elderly care for better outcomes for patients and better efficiency as it is publicly funded through taxation.

 Methods: The study comprised a total of eight semi-structured interviews with first-line managers working within elderly care. The interviews were analysed using manifest qualitative content analysis. Respect for the individuals was a main concern in the study.

 Results: One category, quality improvement, and four subcategories freedom of choice, organisational structure, quality awareness and market forces effects were identified to describe first-line managers’ experiences of the operation of elderly care.

 Conclusions: Quality improvement was an important factor to deal with when elderly care was operated in different organisational perspectives, either private or public. The first-line manager is a key person for developing a learning organisation that encourages both staff, clients and their relatives to improve the organisation. Moreover, person-centred care strengthens the client’s role in the organisation, which is in line with the government’s goal for the quality improvement of elderly care. However, further research is needed on how quality improvement could be developed when different caregivers operate in the same market in order to improve care from the elderly perspective.

Implications for nursing management: This study highlights alternative modes of funding elderly care. The economical perspectives should not dominate without taking care of quality improvement when the operation of elderly care is planned and implemented. Strategies such as a learning organisational structure built on person-centred care could create quality improvement in elderly care.

Bakgrund: Komplexa verksamheter måste fokusera på processerna, ett organisatoriskt helhetsperspektiv och lärande samt ha patienten i centrum för att säkra vårdkvaliteten. På Operations- och intensivvårdskliniken, Ryhov, har processarbete påbörjats men utvecklingspotential finns samt utrymme för tydligare rutiner gällande patientdelaktighet.

Syfte: Förbättringsarbetets syfte var att identifiera och minska kvalitetsgap i verksamheten som påverkar patienten, genom att utveckla klinikens processledning och det organisatoriska lärandet. Studiens syfte var att beskriva medarbetarens uppfattning om processledningens koppling till vårdkvalitet, samt beskriva deras erfarenheter från processledningsutvecklingsarbetet.

Metod: Förbättringsarbetet har i projektgruppsformat och med Nolans förbättringsmodell utvecklat det organisatoriska lärandet kring två pilotprocesser. Studien av förbättringsarbetet är kvalitativ och baseras på sex fokusgruppsintervjuer. Intervjumaterialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.

Resultat: Processledning kräver tillgång till förbättrings- och yrkeskompetens. Organisationen måste ge förutsättningar för en varaktighet där nyttan är tydlig och resurser är tillräckliga. Vårdkvaliteten ökar när organisationen arbetar strukturerat, personcentrerat och med patientsäkerhet som fokus.

Slutsatser: Processledning kan ge organisationen förutsättningar att skapa kontinuerlig förbättring med fokus på organisatoriskt lärande och ökad vårdkvalitet för patienten. Organisationen måste arbeta aktivt för att göra detta till en integrerad och levande del av verksamheten.

Läkemedelsrelaterade problem är en vanlig bakomliggande orsakerna till vårdskador, förutom personligt lidande är misstagen kostsamma för hälso- och sjukvården. Ett viktigt led i det förebyggande arbetet är att patienter skall känna till och förstå effekter och biverkningar av sina ordinerade läkemedel. På den intermedicinska vårdsavdelningen som är kontexten för uppsatsen, visade den Nationella patientenkäten 2018 att endast 43 % av patienterna upplevde sig ha fått god information om sina läkemedel i samband med vårdtillfället.

Syfte

Syftet med förbättringsarbetet var att minska risken för läkemedelsrelaterade problem genom att öka andelen patienter som inför hemgång från en njurmedicinsk avdelning upplever sig välinformerade gällande sina läkemedel.

Studiens syfte var att studera huruvida förbättringsarbetet påverkar den professionella utvecklingen hos medarbetarna genom att bidra till lärande gällande läkemedel, hälsolitteracitet samt personcentrerad vård.

Metod

I förbättringsarbetet användes förbättringsrampen tillsammans med Nolans förbättringsmodell. En fallstudie utfördes med mixad metod av enkäter och intervjuer.

Resultat

En sammankoppling av flera PDSA-cykler mötte komplexiteten i läkemedelsfrågan vilket resulterade i att 90 % av patienterna var nöjda med informationen kring läkemedel. Studien visar på ett lärande hos medarbetarna som kan kopplas till Kirkpatricks modell.

Slutsats

Komplexa frågor kräver komplexa lösningar. Medarbetarnas inställning till ansvarsfrågan gällande läkemedel visade sig vara betydelsefull.

Effektiv kommunikation mellan vårdens medarbetare är väsentlig för patientsäker vård. Bristfällig kommunikation är kopplad till vårdskador. På den slutenvårdsavdelning i södra Sverige, där både aktuellt förbättringsarbete och studie genomfördes, saknades ett strukturerat arbetssätt för utbyte av viktig information kring barn och ungdomars vård inom ett team av nattarbetare. Därför startades ett förbättringsarbete vilket sedan undersöktes genom en intervjustudie.

Genom att införa samling av berörda medarbetare vid varje ny patientinläggning, och tidsbestämda avstämningar som gjordes med ett kommunikationsverktyg, TEAMUP-modellen (T-trust, E-explore, A-ambition, M-model, U-undertake, P-praise) syftade förbättringsarbetet till at etablera en arbetsstruktur som möjliggör effektiv kommunikation i teamet för att minska förekomst av vårdskador samt förbättra arbetsklimatet. Förbättringsarbetet genomfördes med stöd av Nolans modell tillsammans med PDSA- cyklar (P-Plan, D-Do, S-Study, A-Act), fiskbendiagram, förbättringsramen samt värdekompass. I förbättringsarbetet deltog cirka arton nattpersonal och tio vårdnadshavare/barn >15 år. Data samlades in genom enkäter och visualiserades med figurer. Enkätsvaren visade att de nya arbetssätten har möjliggjort strukturerad kommunikation för inforamtionsbyte i teamet kring barn och ungdomars vård och behandlingar. Bland vårdnadshavare/ barn >15 år visade enkätsvaren 100% nöjdhet beträffande kommunikation i teamet kring patienters vård och behandlingar. Av personalen angav 87% att arbetsklimatet förbättrades till föjld av de nya arbetssätten. 

En kvalitativ intervjustudie gjordes när förbättringsarbetet avslutades med syfte till att undersöka hur personalen uppfattar att TEAMUP -modellen och samling vid patientinläggning har påverkat deras interna samarbete med avseende på kommunikation i teamet. En semistrukturerad intervjuguide anvvändes. Åtta medarbetare i nattpersonalgruppen medverkade i intervjuer. Data analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. De intervjude medarbetarna beskrev att kommunikation och samarbete i teamet förbättrades. Med hjälp av de nya arbetssätten kunde personalen skapa en kultur som innebar att hjälpa varandra mer då de informerade varandra om viktiga förhållanden gällande patienter, avdelningsresurser, diagnoser och missnöje. 

Bakgrund: Vetenskapliga artiklar visar att patienter som får stroke under sin sjukhusvistelse får sämre omhändertagande än strokepatienter som direktinläggs. Litteraturen visar även att det behövs mer kunskap om vilka förbättringar som kan behöva göras för att få en säker, kunskapsbaserad och effektiv stroke sjukvård. Syfte: Studiens syfte är att identifiera händelser som har varit kritiska i omhändertagandet av inneliggande patienter som insjuknar i stroke. Metod: CIT (Critical Incident Technique) har använts som datainsamlingsmetod, denna har använts inom flygvapnet men har på senare tid fått större användning i bl. a hälso- och sjukvården. Kvalitativ innehållsanalys enligt Burnard (1996) ligger till grund för bearbetning av materialet. Analysen utgick ifrån 10 intervjuer med sjuksköterskor som har erfarenhet av patienter som insjuknat i stroke på vårdavdelning. Intervjuer är genomförda på 5 (fem) olika typer av avdelningar inom Sahlgrenska sjukhuset under våren 2016. Resultat: Kritiska händelser förekommer i samband med omhändertagande inom alla delar av vården av patienter som insjuknar i stroke under sin sjukhusvistelse. Övergripande kategorier är: oförutsedd händelse, bristande resurser riskerar patientsäkerheten och specialistvårdens baksida/organisatoriska hinder. Kategorierna identifieras inom mikro-, meso- och makrosystem för sig samtidigt som de interagerar mellan de olika systemen. Slutsatser: Tillgång till aktuella mätningar är viktig för att få en överblick över det aktuella läget för inneliggande strokepatienter i form av antal och var de inträffar. Studien visar att det finns ett stort behov av en välfungerande strokekedja för inneliggande strokepatienter och att det finns genomförda projekt i USA som kan vara till hjälp för framtida förbättringar i stroke vården. Det är även viktigt att lägga fokus kommunikation och information till anhöriga.

Bakgrund: Sjukfrånvaron i Sverige 2004 var högst i Västeuropa och landets enskilt största ekonomiska problem. Regeringen vidtog åtgärder för att minska sjukfrånvaron. En del var att ge incitament för att sjukskrivningsprocessen skulle finnas med i hälso- och sjukvårdens ledningssystem, delvis på grund av förändrade krav och därmed brister i läkarintygens kvalitet. En lokal undersökning vid ortopedkliniken Kärnsjukhuset visade att 23 % av patienterna var missnöjda i samband med sjukskrivning.

Syfte: Genom Sex Sigmas problemlösningsmodell DMAIC i kombination med mikrosystemperspektivet förbättra kvaliteten på läkarintygen, skapa mål och rutiner i sjukskrivningsprocessen samt öka patientnöjdhet

 Metod: Utifrån ett mikrosystemperspektiv intervjuades projektgruppsdeltagare. Genom Sex Sigmas problemlösningsmodell fokuserades förbättringsområden på informationsutbyte till patienter och läkare samt utformande av mål och skriftliga rutiner. Femtioåtta patienter intervjuades om hur nöjda de var med sin sjukskrivning. Mätningar av ”onödiga” åtgärder utfördes och kvaliteten i läkarintygen följdes med styrdiagram. Förbättringsprojektet utvärderades kontinuerligt genom reflektion i projektgruppen.

Resultat: Förbättringsarbete med hjälp av Sex Sigma och mikrosystemperspektiv har bidragit signifikant till ökad kvalitet i läkarintygen, p<0,001. Rutiner och mål för sjukskrivningsprocessen har implementerats i ledningssystemet. Hundra procent av patienterna på ortopedkliniken är nöjda och telefonsamtal om brister och felaktiga ärenden har minskat. Förbättringsmetodiken har bidragit till ett vidgat synsätt, ökad förståelse för patienten och mellan personalkategorier. Åtgärderna har haft genomslagskraft genom att förbättringsförslagen kom från dem som arbetar i verksamheten och genomfördes med egen personal.

Diskussion: Sex Sigma och mikrosystemperspektivet har patientfokus vilket kan påverka värderingar och vilja till förändringar. Resultatet från denna studie stöder det som kommit fram i andra studier och arbetssättet gav signifikant förbättrat resultat. Förbättringsåtgärderna är inte generaliserbara men arbetssättet kan med fördel tillämpas i förbättringsarbete. Ytterligare studier av arbetssättet och dess hållbarhet över tid behövs för att stärka evidensen.

Background: Recent focus on quality and patient safety has underlined the need to involve patients in improving healthcare. “Experience-based Co-design” (EBCD) is an approach to capture and understand patient and staff (i. e. users) experiences, identifying so called “touch points” and then working together equally in improvement efforts.

Purpose: This article elucidates patient (defined as the mother-newborn couple with next of kin) and staff experiences following improvement work carried out according to EBCD in a maternity ward and neonatal intensive care unit (NICU) in a small, acute hospital in Sweden.

Method: An experience questionnaire, derived from the EBCD approach tool set, was used for continuously evaluating each event of the EBCD improvement project. Furthermore, a focus group interview with staff and in-depth interviews with mother-father couples were held in order to collect and understand the experiences of working together according to EBCD. The analysis and interpretation of the interview data was carried through using qualitative, problem-driven content analysis. Themes, categories and sub-categories presented in this study constitute the manifest and latent content of the participants’ experiences of Experience-based Co-design.

Results: The analysis of the experience questionnaires, prior to the interviews, revealed mostly positive experiences of the participation. Both staff and patient participants stated generally happy, involved, safe, good and comfortable experiences following each event of the improvement project so far.

Two themes emerged during the analysis of the interviews. For staff participants the improvement project was a matter of learning within the microsystem through managing practical issues, moving beyond assumptions of improvement work and gaining a new way of thinking. For patients, taking part of the improvement project was expressed as the experience of involvement in healthcare through their participation and through a sense of improving for the future.

Discussion: This study confirms that, despite practical obstacles for participants, the EBCD approach to improvement work provided an opportunity for maternity ward /NICU care being explored respectfully at the experience level, by assuring the sincere sharing of useful information within the microsystem continuously, and by encouraging and supporting the equal involvement of both staff and patients. Staff and patients wanted and were able to contribute to the EBCD process of gathering information about their experiences, analyzing and responding to collected data, and engaging themselves in improving the same. Furthermore, the EBCD approach provided staff and patients the opportunity of learning within the microsystem. Nevertheless, the responsibility of the improvement work remained the responsibility of the healthcare professionals.

Keywords: Quality Improvement, Maternity Care, Neonatal Intensive Care, Experience-based Co-design

Background: Recent focus on quality and patient safety has underlined the need to involve patients in improving healthcare. “Experience-based Co-design” (EBCD) is an approach to capture and understand patient and staff (i. e. users) experiences, identifying so called “touch points” and then working together equally in improvement efforts.

Purpose:This article elucidates patient (defined as the mother-newborn couple with next of kin) and staff experiences following improvement work carried out according to EBCD in a maternity ward and neonatal intensive care unit (NICU) in a small, acute hospital in Sweden.

Method: An experience questionnaire, derived from the EBCD approach tool set, was used for continuously evaluating each event of the EBCD improvement project. Furthermore, a focus group interview with staff and in-depth interviews with mother-father couples were held in order to collect and understand the experiences of working together according to EBCD. The analysis and interpretation of the interview data was carried through using qualitative, problem-driven content analysis. Themes, categories and sub-categories presented in this study constitute the manifest and latent content of the participants’ experiences of Experience-based Co-design.

Results:The analysis of the experience questionnaires, prior to the interviews, revealed mostly positive experiences of the participation. Both staff and patient participants stated generally happy, involved, safe, good and comfortable experiences following each event of the improvement project so far.

Two themes emerged during the analysis of the interviews. For staff participants the improvement project was a matter of learning within the microsystem through managing practical issues, moving beyond assumptions of improvement work and gaining a new way of thinking. For patients, taking part of the improvement project was expressed as the experience of involvement in healthcare through their participation and through a sense of improving for the future.

Discussion: This study confirms that, despite practical obstacles for participants, the EBCD approach to improvement work provided an opportunity for maternity ward /NICU care being explored respectfully at the experience level, by assuring the sincere sharing of useful information within the microsystem continuously, and by encouraging and supporting the equal involvement of both staff and patients. Staff and patients wanted and were able to contribute to the EBCD process of gathering information about their experiences, analyzing and responding to collected data, and engaging themselves in improving the same. Furthermore, the EBCD approach provided staff and patients the opportunity of learning within the microsystem. Nevertheless, the responsibility of the improvement work remained the responsibility of the healthcare professionals.

The overall aim of this thesis was to describe patients’ experience and reconstruction regarding the onset of, and events surrounding being struck by a Subarachnoid Haemorrhage (SAH), and to describe patients’ and relatives’ views of patients’ memory ability, emotional status and activities of living, in a long-term perspective.

Methods: Both inductive and deductive approaches were used. Nine open interviews were carried out in home settings, in average 1 year and 7 seven months after the patients’ onset, and discourse analysis was used to interpret the data. Eleven relatives and 11 patients, 11 years after the onset, and 15 relatives and 15 patients, 6 years after the onset, participated in two studies. Interviews using a questionnaire with structured questions and memory tests were used to collect data. Fischer’s exact test and Z-scores were used for the statistical analysis.

Results: Patients with experience of a SAH were able to judge their own memory for what happened when they became ill. The reconstruction of the illness event may be interpreted as an identity creating process. The process of meaning-making is both a matter of understanding SAH as a pathological event and a social and communicative matter, where the SAH is construed into a meaningful life history, in order to make life complete (I). Memory problems, changes in emotional status and problems with activities of living were common (II-IV). There was correspondence between relatives’ and patients’ statements regarding the patients’ memory in general and long-term memory. Patients judged their own memory ability better than relatives, compared with results on memory tests. Relatives stated that some patients had meta-memory problems (II). The episodic memory seemed to be well  reserved, both concerning the onset and in the long-term perspective (I, II). There were more problems with social life than with P- and I-ADL (III), and social company habits had changed due to concentration difficulties, mental fatigue, and  patients’ sensitivity to noisy environments and uncertainty (IV). Relatives rated the patients’ ability concerning activities of living and emotional status, and in a similar manner to patients’ statements (III-IV).

Conclusions: The reconstruction of the illness event can be used as a tool in nursing for understanding the patient’s identity-construction. Relatives and patients stated the patients’ memory, emotional status and activities of living in a similar manner, and therefore both patients’ and relatives’ statements can be used as a tool in nursing care, in order to support the patient. However, the results showed: meta-memory problems (relatives’ statements) and that the patients’ judged their own memory ability better than relatives in comparison with results on memory tests. Nevertheless, there was a high degree of concordance between relatives’ and patients’ evaluations concerning patients´ memory ability, emotional status, emotional problems, social company habits and activities of living. Therefore both relatives’ and patients’ statements can be considered to be reliable. However, sometimes the patients and the relatives judge the patients’ memory differently. Consequently, memory tests and formalized dialogues between the patient, the relative and a professional might be required, in order to improve the mutual family relationship in a positive way. Professionals however, must first assume that patients can judge their own memory, emotional status and ability in daily life.

Bakgrund: Det finns idag tydliga signaler om att hälso- och sjukvården ska ge en personcentrerad vård till samhällets individer.  Det finns även en önskan att öka möjligheten för patienten att vara delaktig i sin vård. En personcentrerad vård kan ge möjlighet för patienten att bli medskapare och inte enbart mottagare av vård.

Syftet: Förbättringsarbetets syfte var att öka patientens möjlighet till delaktighet genom att implementera patientberättelse och hälsoplan. Studiens syfte är att synliggöra medarbetarnas erfarenheter av att arbeta med patientberättelsen och hälsoplanen samt patientdelaktighet i vården. 

Metod: Förbättringsarbetet genomfördes med stöd av Nolans förbättringsmodell samt kartläggning av enheten utfördes med hjälp av 5P. De idéer som testades var införande av patientberättelse och dokumenterad hälsoplan. Datainsamling till studien gjordes med intervjuer av sex medarbetare som analyserats med kvalitativ innehållsanalys. 

Resultat: Andelen patienter som angav att de var delaktiga i den utsträckning de önskar i vården på avdelningen, ökade från 77% till 95% vilket kan ses som ett positiv effekt på patientdelaktighet. I den kvalitativa innehållsanalysen identifierades tre kategorier: patientens vård, kommunikation samt organisationen och arbetssätt, där både möjligheter och hinder kunde ses. 

Slutsats: Personcentrerad vård ökar möjligheten för patienten att vara delaktig i sin vård på en akutkirurgisk vårdavdelning.

Background Sense of coherence is a theoretical construct which is used to measure the degree to which a person finds the world comprehensible, manageable and meaningful.

Aim The main aim of the present study was to assess the hypothesis of Antonovsky that meaningfulness is the most crucial component in sense of coherence. The second aim was to explore the importance of its components and factors at baseline on sense of coherence changes and if the findings can be used in cardiac rehabilitation.

Methods One hundred patients, who suffered a primary myocardial infarction were followed during two years. The instruments used were; sense of coherence questionnaire-13, 12-item short-form health survey questionnaire, the Seattle Angina Questionnaire and Health Curve.

Results Thirty-nine percent of the participants fulfilled Antonovsky's hypothesis. Comprehensibility and the baseline factors of smoking, alcohol use, marital status and disease perception proved to be of importance for sense of coherence changes over time.

Conclusion The hypothesis that meaningfulness is the most crucial component in sense of coherence is rejected for patients with primary myocardial infarction. Comprehensibility is more important than meaningfulness for changes in sense of coherence. Nurses therefore have an important task to increase comprehensibility and sense of coherence by providing information and knowledge about myocardial infarction and lifestyle changes at an early stage. The information should be given in an individualized and easily understandable way from a salutogenic perspective, which means to identify and work with factors that can contribute to preserving and promoting health.

Background: After being through a myocardial infarction (MI), a severe recovery period ensues for the patient. Long-term follow-ups are helpful, but what this should include differs between patients. Today there is no established approach to identify needs for support after an MI.

Aim: The aim was to describe sense of coherence (SOC) over time in relation to sex, as well as further SOC in relation to quality of life (QoL) and treatment satisfaction in patients with an MI. Methods. This study had an observational and longitudinal design and followed 18 women and 60 men with an acute MI for 49–67 months after the onset of MI. Instruments used were the SOC-13 and the Seattle Angina Questionnaire.

Results: Women scored lower SOC than men. A main effect of time was shown for comprehensibility which increased significantly from baseline to the long-term follow-up. Women increased from a lower level to an equal level as men at the long-term follow-up. The total SOC was significantly associated with QoL and treatment satisfaction.

Conclusion: High comprehensibility and high SOC give the patient a better basis to handle life after MI. Thus, healthcare professionals should keep in mind that SOC and especially comprehensibility have meaning for the patient’s ability to handle her or his recovery. Healthcare professionals need to together with the patient identify and work with lifestyle factors that contribute to increased comprehensibility about the disease, which gives the patient the foundation to preserve and promote her or his health both in the short and long term.

Sammanfattning

Bakgrund: Lymfödem är en kronisk symtomdiagnos som kräver livslång behandling där egenvård är en viktig del. Bristande egenvård leder till försämrat lymfödem och större benägenhet för erysipelasinfektioner. Problemet är att patienterna känner sig osäkra på egenvård av lymfödem och tvivlar på dess effekt.

Syfte: Förbättringsarbetets syfte var att skapa förutsättningar och bättre följsamhet till patienters egenvårdsbehandling för att bidra till bibehållet eller förbättrat stadie av lymfödem och uppleva en god hälso-relaterad livskvalitet. Syftet med studien var att beskriva patienters erfarenheter av att leva med lymfödem, erfarenhet av den lymfterapeutiska vårdtjänsten och redogöra för patienters förbättringsförslag för att förbättra egenvård.

Metod: Förbättringsarbetet genomförs med inspiration från tjänstedesign och förbättringsmodellerna 5P, Nolans förbättringsmodell och PGSA.Studien utförs med tematisk analys och beskrevs utifrån delar av Kanomodellen av Noriaki Kano; bas-, uttalade- och omedvetna behov.

Resultat: Patienter blir säkrare på att göra egenvård om de har en egenvårdsplan och lymfterapeuterna blir tydligare i sin kommunikation med checklistan och i samskapande med patienten. Resultat från studien visar att lymfterapeuterna behöver bättre kommunicera egenvård och anpassa informationen individuellt.

Slutsatser: Genom att patienterna delar med sig av sina erfarenheter och förbättringsförslag kan vi skapa ett lärande och öppna upp för mer patientinvolvering i utvecklingsarbetet.

Vårdgivaren är skyldig att ständigt arbeta för att utveckla och säkra kvaliteten i vården. Forskning visar att reflektion hjälper medarbetaren att lära sig av sina erfarenheter. Reflektion vidgar perspektiv och utvecklar kunskap.  

Förbättringsarbetets syfte var att utveckla och säkra kvaliteten i patientens vård. Detta genom att använda en strukturerad reflektionsmodell med vilken teamen runt patienten som opereras kan analysera dagens händelser och identifiera eventuella risker och förbättringsområden. Under förbättringsarbetet togs en egen modell fram, Alingsåsmodellen. Den är en kombination av Gibbs reflektionsmodell som ger en djupare reflektion och Gröna korset som identifierar risker och förbättringsområden.                  Syftet med studien var att beskriva medarbetarnas upplevelser av att reflektera i teamet enligt Alingsåsmodellen.  

Metod för förbättringsarbetet har varit att tillsätta en tvärprofessionell arbetsgrupp som har använt Nolans förbättringsmodell som struktur i arbetet.                                    Som metod i studien har en kvalitativ intervjustudie valts.

Målet är uppnått när det gäller att öka identifierade förbättringsområden och risker för vårdskada. Däremot utförs inte så många reflektioner som önskas.                                Studien visar att reflektionsstunderna är bra forum som bidrar till lärande och utveckling av vården, genom att identifiering av förbättringsområden och identifiering av risker för vårdskador sker.

Slutsatsen är att Alingsåsmodellen är en bra metod för att ständigt arbeta med att utveckla kvaliteten på vården vi ger.

Objectives: To investigate, in a population-based cohort of patients with juvenile chronic arthritis (JCA), onset characteristics, progression, outcome, and prognostic factors longitudinally for 5 years. Methods: This cohort consisted of 132 incidence cases identified between 1984 and 1986 in southwestern Sweden followed for 5 years with annual reports of subgroup, joint assessment, disease activity, eye examinations, laboratory measurements, and medication. At the 5-year follow-up, the Childhood Health Assessment Questionnaire (Child-HAQ) was evaluated. European League Against Rheumatism (EULAR) criteria for diagnosis and disease activity were used. Results: During the 5 years only four patients were lost to follow-up, 34% changed subgroup and 8% developed uveitis. At the 5-year follow-up the disease was active in 12% of the patients, stable in 28%, inactive in 25%, and in remission in 34%. Among those examined, 24% had radiological changes, of whom half had advanced changes. The Child-HAQ median score at the 5-year follow-up was 0.13 (range 0.0-1.9). The number of involved joints at inclusion correlated positively with active disease at the 5-year follow-up. Age at disease onset, the number of involved joints, and the number of joints with arthritis correlated positively with continuous disease and Child-HAQ score. Conclusion. Our study shows a diverse disease course during the first 5 years of JCA where one-third changed subgroup and two-thirds did not reach remission. Age of disease onset, the number of involved joints, and the number of joints with arthritis at inclusion were associated with poor outcome at the 5-year follow-up.

OBJECTIVE: To investigate disease course, outcome, and predictors of outcome in an unselected population-based cohort of individuals diagnosed with juvenile chronic arthritis (JCA) followed for 17 years. METHODS: The cohort consisted of 132 incidence JCA cases identified 1984-1986 according to EULAR criteria. At 5-year followup, 129 individuals underwent joint assessment, laboratory measurements, radiographic examination, and medication and functional assessment. At 17-year followup, 86 were examined with joint assessment, laboratory measurements, medication assessment, Health Assessment Questionnaire (HAQ), Keitel functional test (KFT), and Medical Outcomes Study Short Form-36 (SF-36). RESULTS: At 17-year followup, 40% were in remission, 44% changed subgroups, median HAQ score was 0.0 (range 0.0-1.5), and median KFT was 100 (range 54-100). SF-36 scores were significantly lower compared to a reference group. Thirty-nine percent of those in remission at 5-year followup were not in remission at 17-year followup. In multivariate analyses of variables from the 17-year followup: remission was predicted by remission at 5-year followup (OR 4.8); HAQ > 0 by rheumatoid factor (RF)-positivity at 5-year followup (OR 3.6); KFT < 100 by nonremission (OR 11.3); and RF-positivity (OR 5.6) at 5-year followup; and the SF-36 physical component summary score above average of the reference group by remission at 5-year followup (OR 5.8). CONCLUSION: This longterm study of 86 individuals with JCA showed large variability of disease courses and of impaired health-related quality of life. Sixty percent were not in remission at 17-year followup. Longterm outcome was best predicted by and associated with characteristics at 5-year followup rather than those at onset.

Sammanfattning

Bakgrund

Ett förbättringsutrymme i diabetesvården för personer med förhöjda blodsockernivåer, HbA1c, vilket beskrevs olika utifrån en patient- och medarbetarperspektiv. Förbättringsutrymmet handlade om patientdelaktighet och standardiserade arbetssätt.

Syfte

Förbättringsarbete: Att diabetespatienter med förhöjt HbA1c upplevde delaktighet i sin vård och att deras diabetesrelaterade hälsa förbättrades. Mål: sänka medelvärdet för HbA1c> 9%.

Studie av förbättringsarbete: Studera om och hur införandet av PROM/PREM enkäten bidrog till en samskapad vård utifrån medarbetarnas uppfattning.

Metod

Nolans förbättringsmodell

Fallstudie, kvalitativ innehållsanalys

Resultat:

Det totala medelvärdet för HbA1c sjönk med 15,2%,

13 av 14 patienter sänkte sitt HbA1c.

PROM; två av tre kvalitetsparametrar hade en positiv förskjutning.

PREM; en av tre kvalitetsparametrar hade en positiv förskjutning.

Resultatet av studien indikerade att medarbetare upplevde en fördjupade vårdrelationen med patienter samt att de uppfattade en balans i kunskapsutbytet mellan deras olika erfarenheter av sjukdomen.

Diskussion: Resultaten av förbättringsarbete och studie indikerade att samskapad vård skapade förutsättningar till förbättrad diabetesrelaterad hälsa samt upplevd delaktighet. PROM/PREM svaren identifierade områden som möjliggjorde för vårdgivaren att utgå från individens behov vilket stärkte dennes roll i mötet.

Slutsats: Samskapad vård ger möjligheter till förbättrad diabetesrelaterad hälsa och delaktighet som skapar förutsättningar för kunskapsutbyte och fördjupad vårdrelation mellan patient och vårdgivare.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen kännetecknas en god vård av att den är individfokuserad, jämlik och säker. Numera finns det en mängd så kallade beslutsstöd som är tillgängliga för patienter inom hälso-och sjukvård i världen. Syftet med dessa är att vara en tillförlitlig källa med hälsoinformation som kan hjälpa patienten att fatta beslut utifrån personliga värderingar. Det saknas dock ett svenskt beslutsstöd som riktar sig till patienter med rotatorkuffruptur. Syftet med denna studie är att vidareutveckla beslutsstödet från USA ”Treatment Options for Rotator Cuff Tears: A Guide for Adults” från 2010 till svenska förhållanden. För att undersöka skillnader och likheter mellan det och svensk behandlingspraxis kring rotatorkuffruptur, samt hur beslutsstödet uppfattas av patienter, så har en co-production design med kvalitativ innehållsanalys med deduktiv ansats använts. Detta innebar översättning av beslutsstödet till svenska, intervjuer med erfarna fysioterapeuter och ortopedläkare som behandlat patienter med rotatorkuffruptur, samt intervjuer med patienter som har haft rotatorkuffruptur och valt behandlingsmetod.

Studien kom fram till att huvudsakliga likheter mellan beslutsstödet och behandlingspraxis bestod i att patienten har en aktiv roll i behandlingsprocessen, beskrivningen av aktuella behandlingsalternativ och förståelse för skadan. Huvudsakliga skillnader var att läkarens roll var mer framträdande jämfört med fysioterapeutens i beslutsstödet, samt att detaljer kring konservativ och postoperativ behandling saknades. Ortopedläkare och fysioterapeuter beskriver också en avsaknad av ett stödsystem för beslut i dagens kliniska praxis. Patienterna var överlag positiva till beslutsstödet då de upplevde att ett sådant skulle kunna vara ett stöd vid val av behandling, samt att det skulle kunna skapa trygghet. De fann beslutsstödet överlag som enkelt och lättförståeligt med hänsyn till innehåll och layout, samt kunde vara en plattform för dialog med ortopedläkare/fysioterapeut. De sistnämnda var också positiva till beslutsstöd, vilket kan vara en språngbräda för att etablera klinisk konsensus.

Vidare forskning behövs för att utvärdera effekterna gällande följsamhet till det valda alternativet i beslutsprocessen och vilken detaljnivå som behövs i beslutsstödet. Senaste rön behöver också följas upp för att kunna förbättra innehållet. Det finns också behov av att, med fokus på utfall för patienten, undersöka påverkan på kostnad och effektivitet i vården.

Syfte:Förbättringsarbetet syftade till att utveckla processer och arbetssätt för kvalitetsförbättringarna utifrån patientsynpunkter. Syftet med studien var att undersöka och beskriva medarbetarnas uppfattning om och erfarenheter av delaktighet vid digitala möten när patienters synpunkter utgör grunden för kvalitetsförbättringar i mikrosystemen. 

Metod: Lösningsfokuserad coachning avsåg att engagera mikrosystemens engagemang för kvalitetsförbättringar utifrån patientsynpunkter. Telefonintervjuer med deltagare från mikrosystemen analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats.

Resultat: Både positiva och negativa patientsynpunkter inkom och bidrog till ökad kunskap och blev vägledande för att identifiera förbättringsområden. Att se varandra via digitala möten för kvalitetsförbättringar bidrog till samhörighet och starkare teamkänsla. Att få ta del av patientsynpunkter skapade ett engagemang för gemensamma kvalitetsförbättringar. Att få feedback av patienter på arbetet som utförs inom Enica framhävds som en faktor som gjorde det roligare att gå till jobbet. 

Konklusion: Att samla geografiskt utspridda medarbetare inom samma mikrosystem i ett digitalt möte har skapat en känsla av sammanhang. Genom förbättringsarbetet har processer och arbetssätt implementerats så att kvalitetsförbättringar utgår från patientsynpunkter.

This dissertation is about how knowledge is constructed in interactions and what knowledge entails in practical social work. It is about how a collective can provide a foundation for the construction and development of knowledge through the interactions contextualized in this study on Swedish elder care, organized by the municipality. This study follows a research tradition that recognizes knowledge as socially constructed, and focuses on the practice of knowledge within an organizational context of care.

This is an ethnographic study. The empirical material consists primarily of field notes from participant observations at two elder care units in a midsized city in Sweden. Moreover, the collected materials include national and municipal policy documents, local policy documents and guidelines, and notes from observations in staff meetings and interviews with care workers and managers. This thesis uses Institutional Ethnography as a departure point for analyzing the contextual factors for workers in elder care, mainly women, and the situational factors for acquiring knowledge.

The overall aim of this dissertation was to explore knowledge in elder care practice by analyzing the construction and application of knowledge for and by staff in elder care. This sheds light to the Mystery of Knowledge in Elder Care Practice: Locally Enabled and Disabled.

In order to pursue this aim, two questions were addressed in the study:

1. How and what kind of knowledge is expressed and made visible in daily elder care practice?

2. How is knowledge shared interactively in the context of elder care?

The findings shed light to the situation for care workers in elder care and the conditions for using and gaining knowledge. This situation is problematic as the local conditions both enables and disables knowledge use and sharing of knowledge. Contributing challenging factors are lack of recognition and equal valuing of various forms of knowledge; the organizational cultures and a limiting reflective work to the individual.

The main findings in this thesis are presented in three areas:

- a way of understanding tacit knowledge, which refers to knowledge gained by care workers through working in elder care;

- the connection between an organizational culture and the knowledge shared within the organizational culture;

- reflective practice in elder care work and the imbalance between individual and collective reflectivity.

These findings have implications for specific knowledge in social work practice and the need for education linked to this knowledge. Formal knowledge alone is insufficient for effective elder care practice; however, informal knowledge is also insufficient alone. Both are needed, and they should be linked to create synergy between the two types of knowledge.

This article explores participant observation as a research method and more specifically addresses the intriguing situation of the researcher's role in interacting with participants in the setting. The materials used in the analysis are field notes from participant observations focused on staff at two eldercare units in a mid-sized city in Sweden. Because limitations when referring to Raymond Gold's roles of participant observations are known but sparsely described and discussed, this text attempts to provide that description and discussion. The specific question posed in the article is, (How) do roles for the researcher in participant observations change during the course of fieldwork? Randall Collins' theory on interaction ritual chains is used as an analytical tool to identify symbols in the two staff groups. The examples chosen from the field are symbols displayed at the units, which moreover illustrate that the researcher’s roles in participant observations not only change once or twice during the course of fieldwork but also change continuously. Consequently, fieldworkers shift roles in different situations when observing a variety of people and settings. Observations are developed in the interaction between the researcher and the participants; therefore, referring observations to a number of roles is restrictive and limiting.

This paper addresses the issue of reflective practice, as suggested by Schon. The aim is to analyze instances of reflective practice in elder care, in order to depict individual and collective work. Reflective practice is prevailing as a way of emphasizing the value of practical knowledge and enhancing its status. Reflexivity is thinking about what and why we do something. Moreover, reflexivity is a way of incorporating knowledge with our own personal selves, making it a very personal matter. Using reflective practice in elder care enables learning, leading to improved quality of care. However, individual reflection must be accompanied by collective reflection; this is crucial to improve quality of care.

BACKGROUND: Despite the low prevalence of daily smokers in Sweden, children are still being exposed to environmental tobacco smoke (ETS), primarily by their smoking parents. A prospective intervention study using methods from Quality Improvement was performed in Child Health Care (CHC). The aim was to provide nurses with new methods for motivating and supporting parents in their efforts to protect children from ETS exposure. METHOD: Collaborative learning was used to implement and test an intervention bundle. Twenty-two CHC nurses recruited 86 families with small children which had at least one smoking parent. Using a bundle of interventions, nurses met and had dialogues with the parents over a one-year period. A detailed questionnaire on cigarette consumption and smoking policies in the home was answered by the parents at the beginning and at the end of the intervention, when children also took urine tests to determine cotinine levels. RESULTS: Seventy-two families completed the study. Ten parents (11%) quit smoking. Thirty-two families (44%) decreased their cigarette consumption. Forty-five families (63%) were outdoor smokers at follow up. The proportion of children with urinary cotinine values of >6 ng/ml had decreased. CONCLUSION: The intensified tobacco prevention in CHC improved smoking parents' ability to protect their children from ETS exposure.

Background: Living with a chronic disease such as atrial fibrillation (AF) not only affects the patient but also has implications for the partner. There is a lack of research on couples living with AF and, in particular, how they experience and deal with the disease.

Objective: The aim of this study was to explore couples’ main concerns when one of the spouses is afflicted with AF and how they continually handle it within their partner relationship.

Methods: Classical grounded theory was used throughout the study for data collection and analysis. Interviews were conducted with 12 couples (patient and partner together). There were follow-up interviews with 2 patients and 2 partners separately.

Results: Couples living with AF experience uncertainty as a common main concern. This uncertainty was fundamentally rooted in not knowing the cause of AF and apprehension about AF episodes. Couples managed this uncertainty by either explicitly sharing concerns related to AF or through implicitly sharing their concerns. Explicit sharing incorporated strategies of mutual collaboration and finding resemblance, whereas implicit sharing incorporated strategies of keeping distance and tacit understanding. Time since diagnosis and time being symptom-free were factors influencing afflicted couples’ shifting between implicit and explicit sharing.

Conclusions: Atrial fibrillation affects the partner relationship by bringing uncertainty into couples’ daily lives. Even though this study shares similarities with previous studies on couples living with chronic disease, it contributes to the existing knowledge by presenting a set of strategies used by couples in managing uncertainty when living with AF.

För att uppnå hög kvalitet inom hälso- och sjukvård bör patienter och deras familjer göras delaktiga i såväl förbättringsprocesser som i vårdens utformning. Tidigare studier visar att det kan vara utmanande att involvera patienter och närstående i forsknings- och utvecklingsprojekt inom palliativ vård, men har studerats i begränsad omfattning i Sverige. Ett förbättringsarbete initierades inom en forsknings- och utvecklingsenhet för palliativ vård, med syftet att förbättra patient- och närståendesamverkan då en strukturerad vägledning för involvering saknades. Praktiskt genomfördes detta genom en sammanslagning med ett annat förbättringsarbete där syftet var att i samskapande, ta fram ett underlag för en digital webbutbildning. Ett förbättringsteam bestående av patient- och närståendeföreträdare och representanter från vårdprofessionen samverkade via en digital plattform samtidigt som samverkan följdes och mättes. Resultatet av förbättringsarbetet visar att det går att nå hög delaktighet även när samverkan sker digitalt, men robust förberedelse och fokus på relationsskapande på lika villkor behövs. Förbättringsteamet lyfter sex teman som webbutbildningen bör innehålla. 

En kvalitativ design med induktiv ansats valdes för studien av förbättringsarbetet. Syftet var att undersöka utmaningar och framgångsfaktorer för patient- och närståendesamverkan. Sju semistrukturerade intervjuer genomfördes med förbättringsteamets deltagare. Data analyserades genom tematisk analys och resultatet lyfter fyra centrala teman: Vara med i en samskapande process, Vidga perspektiv och förståelse, Att inte kunna ses ”in real life” samt Lotsen – någon som driver. 

Slutsatsen är att samverkan är en värdefull del av vårdens kvalitetsutveckling, men verksamheter behöver vägledning för hur samverkan praktiskt ska genomföras. Samverkan kan skapas även i digitala forum, även om relationsskapandet utmanas. Någon som faciliterar samverkan genom professionalitet och empati verkar också gynnsamt för samverkan. 

Bakgrund: Patientinvolvering och patientdelaktighet inom vården har blivit allt mer aktuellt de senaste åren. En metod för patientdelaktighet som testats framför allt inom somatisk vård är Experience-Based Co-Design (EBCD).

Lokalt problem: Verksamheten har strukturer för att fånga erfarenheter från patienter, men det saknas strukturer för att fånga närståendes och personals erfarenheter. Det saknas ett forum där patienter, närstående och personal kan mötas och tillsammans arbeta med förbättringar.

Syfte: För förbättringsarbetet, testa metoder från EBCD inom kontexten psykiatrisk heldygnsvård. För studien, beskriva deltagares erfarenheter av att involveras i förbättringsarbete utifrån EBCD, samt att belysa vad som gör det svårt att engagera patienter i förbättringsarbete.

Metod: Övergripande struktur för förbättringsarbetet är Nolans förbättringsmodell och PDSA. Studien utgörs av kvalitativ innehållsanalys av två semistrukturerade fokusgruppsintervjuer.

Interventioner: Metoder från EBCD har anpassats efter kontexten och testats.

Resultat: Att delta i förbättringsarbete utifrån EBCD har varit uppskattat och utvecklande. Svårigheter har framför allt varit rekrytering av patienter.

Slutsatser: EBCD går att använda inom psykiatrisk heldygnsvård, modifieringar är nödvändiga. Vilka och hur behöver studeras vidare. EBCD påverkar individen och organisationen. För att uppnå ett önskat utfall och för att engagera deltagare behöver vissa förutsättningar uppfyllas vad gäller strukturer och maktutjämning mellan patienter, närstående och personal.

BACKGROUND: The well-being of relatives of patients having chronic heart diseases (CHD) has been found to be negatively affected by the patient's condition. Studies examining relatives of patients with atrial fibrillation (AF) indicate that their well-being may be affected in a similar manner, but further research is needed.

AIM: To explore and describe critical incidents in which relatives of patients experience how AF affects their well-being and what actions they take to handle these situations.

DESIGN AND METHOD: An explorative, descriptive design based on the critical incident technique (CIT) was used. Interviews were conducted with 19 relatives (14 women and five men) of patients hospitalised in southern Sweden due to acute symptoms of the AF.

RESULTS: The well-being of relatives was found to be affected by their worries (patient-related health), as well as the sacri-ficing of their own needs (self-related health). In handling their own well-being, these relatives adjusted to and supported the patient (practical involvement), along with adjusting their own feelings and responding to the mood of the patients (emotional involvement).

CONCLUSION: The well-being of relatives of patients with AF was affected depending on the patients' well-being. In their attempt to handle their own well-being, the relatives adjusted to and supported the patients. Further research is needed in order to evaluate the effects of support to relatives and patients respectively and together.

Background: Atrial fibrillation (AF) influences the lives of patients in the form of worsened well-being. Patients’ own experience of and how to handle AF is rarely investigated. These are important aspects for healthcare services to understand in order to support the well-being of patients with AF.

Aim: To explore and describe critical incidents in which patients experience how AF affects their well-being and what actions they take to prevent and handle it.

Design and methods: An explorative, descriptive design based on the critical incident technique (CIT) was used. Interviews were conducted with 25 patients (16 men and 9 women) with AF in a healthcare area in southern Sweden.

Results: Patients experienced discomfort and limitations in daily life. The actions they took were self-care related actions and healthcare related actions.

Conclusion: AF affects well-being when it is uncomfortable and leads to pronounced limitations in daily life with the patients trying to maintain or restore well-being through adapting and developing strategies for self-care. Patients base the handling of AF on their personal experience.

Bakgrund: Enligt lagstiftning skall vården säkra brukarens rätt till delaktighet. Vinsterna med att delaktiggöra brukaren är väl studerad. Trots såväl krav som  fördelar med delaktighet visar uppföljningar att delaktigheten brister, så även i den verksamhet studien handlar om.  För att omsätta delaktighet i praktisk handling för brukare behöver personal ha ett mera agilt förhållningssätt.  Syften: Den här studien handlar om ett förbättringsprojekt med syfte att öka brukardelaktighet på ett korttidsboende inom äldreomsorg i en liten mellansvensk kommun. Studiens syfte var att undersöka om och hur förbättringsprojektet stärkt brukardelaktighet. Metod: Verktyg och modeller från förbättringskunskap använts i förbättringsprojektet. I studien har intervjuer med deltagare från förbättringsprojektet genomförts. En induktiv ansats har använts där data har bearbetats och analyserats med innehållsanalys. Resultat: Genomförandeplaner upprättades snabbare. Arbetssättet att planera aktiviteter tillsammans med brukaren har lett till högre tillvaratagande av brukarens önskemål. Aktiviteter i förbättringsprojektet har lett till ökad reflektion bland projektdeltagarna vilket i sin tur förflyttat fokus på personalfrågor till engagemang för brukarens intressen. Slutsats: Förbättringskunskap kan leda till ökad  reflektion, kunskap och nya förhållningssätt i vård- och omsorgsarbetet bland personal, vilket i förlängningen  kan skapa ökat värde för dem vården är till för.

I nationella patientenkäten skattar patienter på vårdavdelningen för vuxna inom Stockholms centrum för ätstörningar att delaktigheten är låg. Dessutom visar kartläggning att patienter med anorexia nervosa och autismspektrumtillstånd har större utmaningar att tillgodose sig den ätstörningsbehandling som erbjuds.

Förbättringsarbetets syfte var att öka patientdelaktigheten genom individanpassad ätstörningsbehandling för patienter med anorexia nervosa och autismspektrumtillstånd. Studien syftade till att identifiera patienter och vårdpersonals erfarenhet och upplevelser av delaktighet för att utveckla ätstörningsvården.

Förbättringsarbetet genomfördes enligt Nolans förbättringsmodell. Studien utfördes via semistrukturerade patientintervjuer med kvalitativ ansats utifrån metoden Critical incident technique och fokusgruppsintervjuer med vårdpersonal.  

Det utförda förbättringsarbetet visar ett positivt resultat, genomförda aktiviteter ökar patienters upplevelse av delaktighet från 43% till 83%. Dessutom ökar patienter snabbare i vikt och vårdtiden förkortas med cirka halva vårdtiden. Studien visar att patienter och vårdpersonal är kluvna till allt för stor patientdelaktighet då de är medvetna om sjukdomens komplexitet och ambivalens för tillfrisknad. 

Resultatet av förbättringsarbetet visar att patienter med anorexia nervosa och autismspektrumtillstånd gynnas av individanpassad ätstörningsvård. Studien visar däremot att patienter och vårdpersonal är tveksamma att individanpassa ätstörningsvården för övriga patienter då det kan äventyra behandlingsutfallet. 

Nyckelord: anorexia nervosa, autismspektrumtillstånd, förbättringsarbete, förbättringsvetenskap, patientdelaktighet