Denna rapport diskuterar tre olika dimensioner av begreppet hållbar utveckling; miljö, ekonomi och sociala förhållanden. Syftet med rapporten är att beskriva begreppet hållbar utveckling och klargöra hur de olika dimensionerna av hållbar utveckling samverkar och förstärker varandra. Vidare diskuteras huruvida utvecklingen mot alltmer urbaniserade samhällen kan betraktas som en hållbar utveckling.

Forskning inom flera olika vetenskapsområden visar på att de tre dimensionerna i begreppet hållbar utveckling ömsesidigt stöder varandra. Detta beror på att miljö- förstöring i första hand måste betraktas som ett ekonomiskt problem som bottnar i de ekonomiska incitament som styr individers ageranden. En långsiktig ekonomisk tillväxt bygger samtidigt på en aktsam och effektiv resursanvändning, vilket i sin tur förutsätter samförstånd mellan individer och olika sociala grupper.

Forskning inom både ekonomi och sociologi framhåller det urbana samhällets överlägsenhet eftersom den mångfald och komplexitet som finns i täta miljöer erbjuder större flexibilitet för sina invånare. Städernas mångfald främjar idéutbyte och kunskapsuppbyggnad, vilket gör att städer ofta leder den ekonomiska utvecklingen. Förmåga till förnyelse och självförstärkande tillväxt gör att urbana miljöer generellt är mer ekonomiskt hållbara än landsbygdsmiljöer. Landsbygdens resurser i form av skog, jordbruksmark, vatten och mineraler är emellertid nödvändiga för produktion och utvinning av råvaror, energi och livsmedel och erbjuder attraktiva miljöer för boende och rekreation. Att alla dessa olika resurser kommer i produktiv användning är en förutsättning för att ekonomin som helhet ska vara effektiv, även då den i växande grad koncentreras kring kunskapsintensiva verksamheter, vilka med fördel lokaliseras till urbana miljöer. Ett samhälle kan därför betraktas som hållbart endast då det kännetecknas av livskraftiga städer som omges av en levande landsbygd.

Urbanisering förknippas emellertid ofta med miljöförstöring. Aktuell forskning inom klimatområdet pekar dock på att det ekologiska fotavtrycket från stadsinvånare tycks vara mindre än det från landsbygdens invånare tack var den storlek och variationsrikedom som finns i både utbud och efterfrågan i stadsmiljöer. Befolkningsunderlaget är samtidigt viktigt för att på ett ekonomiskt effektivt sätt kunna skapa goda livsvillkor i termer av försörjningsmöjligheter och tillgänglighet till social service och fritidsaktiviteter etc. Landsbygdens förmåga att bidra till en hållbar utveckling bygger på att landsbygdens invånare kan nå samma konsumtionsnivå som en stadsinvånare utan att det ekologiska fotavtrycket blir större. Detta kräver att offentliga medel används för investeringar i infrastruktur och service.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbara samhällen i grunden bygger på samma principer, nämligen diversitet och komplexitet. Dessa principer är avgörande för förmågan hos individer och system att anpassa sig till förändrade livsvillkor. Ett hållbart samhälle skapas därför genom att samhällets resurser i form av naturtillgångar, människor och kunskaper används på ett sådant sätt att mångfald och samspel inom och mellan samhällets alla olika delar stimuleras. Detta innefattar ett samhälle där samspel mellan stad och landsbygd bidrar till att skapa den diversitet och komplexitet som krävs för att samhället ska vara långsiktigt uthålligt.