Denna rapport sammanfattar tidigare forskning om samverkan mellan socialtjänst och skola. En presentation och diskussion av nationella vägledningar ingår samt några kortare avsnitt om teoretiska utgångspunkter inom samverkansforskning. Den tematiska analysen av tidigare forskning resulterade i följande teman: Ansvarsfördelning och uppdrag; Information, konsultation och möten; Tvärprofessionella team; Brukarperspektiv och relationernas betydelse; och, Samverkanskunskap och forskningsbaserad praktik.

 Oklarheter kring ansvarsområden och ansvarsfördelning skapar ofta hinder i samverkan. Till exempel kan skolan av andra aktörer åläggas ett för stort ansvar för utredningar och behandlande insatser. Skolans huvudsakliga uppdrag, kunskaps- och lärandeuppdraget, måste beaktas och respekteras. Skolan i sig efterfrågar mer stöd från barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. Begränsade resurser och bristande kunskap om andra aktörers uppdrag och förutsättningar kan försvåra samverkan överlag. Informationsutbyte och konsultation är vanligt förekommande former av samverkan, vilka sker bland annat genom möten. Framgångsrika tvärprofessionella möten karaktäriseras av att deltagarna känner respekt för och tillit till varandra, att tydliga mål med arbetet sätts upp, och att det finns en kontinuitet i vilka som ingår i gruppen. Kontinuitet i relationerna har stor betydelse för om samverkan ska ha framgång, och för hur barn och föräldrarna upplever samhällets stöd. Den relationella aspekten behöver beaktas i större utsträckning. 

 Mer forskning krävs om barns och föräldrars åsikter och erfarenheter av samverkan. Samverkan ska endast inledas om det med säkerhet gynnar barnet. Det finns studier som pekar på att samverkan kan inverka negativt på barnets situation och hälsa; således leder samverkan inte nödvändigtvis till mer effektiva insatser av högre kvalitet. Ett mer kritiskt förhållningssätt efterfrågas. Forskning saknas även om samverkan kring barn och unga utifrån socialtjänstens organisation och perspektiv. Vidare behöver diskussionen utvecklas, inom forskningen och i nationella vägledningstexter, om vad som kan vara gynnsamt och vad som kan vara svårt att åstadkomma, sett till specifika samverkansformer. Begreppet samverkan används på flera sätt, ofta mycket brett, och riskerar att betyda allt och inget.

The present report focuses on interorganizational co-operation between the social services and schools. It contains a literature review of the Swedish research and national guidelines from 2000 onwards, as well as a brief theoretical discussion on different forms of co-operation. The thematic categorization of previous research resulted in such recurrently raised topics as the following: Assignment of responsibilities and tasks; Information, consultation, and meetings; Interprofessional teams; Service user perspectives and the importance of relations; Knowledge about co-operation and research-based practice. The review concludes that the responsibilities assigned to different actors are diffuse. At times, schools are given too great a responsibility for individual child evaluations and care, and their main task of providing education is disregarded by, for instance, the social services. Schools, on the other hand, ask for more support from child psychiatry clinics and the social services. Blaming others for failing services and/or assigning others responsibilities they do not have a mandate, funding or the competences for may be the result of limited resources and/or lack of knowledge about and respect for other partners in the co-operation. Sharing information is frequently brought up as an important aspect of collaborative work, as are consulting one another with regard to evaluations and interventions. Constructive interprofessional meetings require trust, commitment, competence, clearly defined goals, and relational continuity. This also applies to interprofessional teamwork. The opinions and experiences of service users need more acknowledgment, in practice and in the research. The benefits of co-operation for children and families are uncertain, and must be further explored. Co-operative activities should be initiated only if they will undoubtedly result in better services for the individual child. There is a lack of studies focusing on co-operation from the perspective of the social services. Furthermore, the discussions in the guidelines as well as in the research would have benefited from more elaborated theoretical reasoning on how different forms of co-operation influence work to promote children’s health and learning. Finally, the present report calls for a critical discussion on how the concept of co-operation is applied.