Den dialogiska högläsningen utgör, som beskrivits i de tidigare artiklarna, ett ”socialt rum” där berättelser kan delas. Här kan strategier för läsförståelse introduceras och modelleras, det vill säga konkret visas. I Nya Språket lyfter (Skolverket, 2012, s 40) beskrivs högläsningens betydelse på följande sätt:

Högläsning måste ha fortsatt stort utrymme i klassrummet, både av läraren och elever i små grupper. Men vare sig läsningen sker tyst eller som högläsning, behöver läsarna dela erfarenheter med varandra, samtala om det man läst, ställa frågor och bygga hypoteser om bokens personer eller hur berättelsen ska fortsätta. I samtalet ges också stora möjligheter att bygga upp ett stort ord- och begreppsförråd, vilket är en grundläggande aspekt av den fortsatta läs- och skrivutvecklingen. Lässamtalet får inte glömmas bort och läsningen får inte förpassas till stunder man får över, när annat ”viktigt” är avklarat.

I förskoleklassen och i årskurs 1-3 behöver eleverna få delta i undervisningssammanhang som ovan där de använder texter funktionellt, delar och jämför varandras tolkningar samt utforskar och förändrar texter så att de genom det utvecklar lust att läsa (Luke & Freebody, 1999; Bergöö & Jönsson, 2012). Den här artikeln berör på vilka sätt som möjligheter för det kan skapas i undervisningen. Flera av de strategier och förhållningssätt som här presenteras kan du också läsa om i modulen Samtal om text.