Rapporten presenterar och diskuterar resultatet av en studie omkring en regionalt i Jönköpings län framtagen modell för rehabiliteringsutredning i primärvården – PR-team. Studien bygger på tre olika material och har genomförts som tre separata delstudier. Resultaten för delstudierna redovisas i rapporten var för sig.

Den första delstudien bygger på material från ett register över samtliga patienter i primärvården i Jönköpings län som har en sjukskrivning som överstiger 28 dagar. Resultat från delstudien visar att en högre andel män genomgår PR-team vid privata vårdcentraler jämfört med kvinnor och att PR-teamutredningar vid offentliga vårdcentraler i en tredjedel av fallen genomfördes under de första 90 dagarna av sjukskrivningsperioden. Vidare noterades att psykisk ohälsa angavs oftare för kvinnor än för män samt att nästan dubbelt så många kvinnor som män avslutades mot arbete eller studier.

Den andra delstudien bygger på observationer av genomförda möten i rehabiliteringsteamet där den sammanvägda bedömningen av rehabiliteringsutredningen diskuteras och dokument­eras. I delstudien ingår även intervjuer med mötesdeltagare i så kallade PR-teammöten. Resultatet visar att ett PR-teammöte utgörs av flera delar och att en relativt stor del av mötestiden handlar om hur dokumentationen ska ske och hur olika tolkningar ska göras för att kunna fylla i blanketten på ett korrekt sätt. Det märktes stor skillnad mellan teamen vilket sannolikt berodde på respektive teams vana att arbeta enligt modellen för PR-team samt möjligen en påverkan av att observeras och spelas in.

Den tredje delstudien är en analys av dokumentationen från 177 rehabiliteringsutredningar. Analysen visar att dokumentationen utgör en textgenre som nästan helt saknar uttalade subjekt. Det gäller både patienten som texten handlar om och den/de personer som gör bedöm­ningen. I den tematiska analysen framstår smärtproblematik som den främsta anledningen till att en teamutredning genomförs. Tre fjärdedelar av utredningarna handlade om kvinnor. Lång sjukskrivningshistoria, låg utbildning och migrationshistoria framstod som särskilda sårbarhetsfaktorer där såväl att patientens framtidsbild som att teamets bedömning pekade mot ringa förutsättningar för återgång till arbete.