VFU i svensklärarutbildning – konsekvenser för skolan och svenskämnetDet planerade föredraget tar sin utgångspunkt i min nyutgivna doktorsavhandling, Växelspel med förhinder: skärningspunkter i verksamhetsförlagd svensklärarutbildning, och lyfter fram de mest centrala resultaten som har bäring på skolämnet svenska, eller på relationen mellan lärarutbildning och skolverksamhet. Empirin, som samlades in under 2009, utgörs av material från svensklärarutbildningar vid 22 lärosäten: Drygt 400 policy- och styrdokument samt 15 intervjuer med lärarutbildare och svensklärarstudenter. Analysmetoder som använts är diskurs- respektive dokumentanalys. Dokumentanalysen utgår ifrån en modell som medger analys av olika nivåer i lärarutbildningen, vilket varit en fördel då jag velat belysa såväl lärosätens externa som interna relationer. Det teoretiska ramverket har konstruerats främst med utgångspunkt i ett antal teorier: diskursteorin företräds främst av Michel Foucault (2003; 1993;1980; 1970) och teori från den kritiska diskursanalysen, som förespråkas av Norman Fairclough (2003; 1995; 1992; 1989). Läroplansteoretiska perspektiv hämtas bland annat från Göran Linde (2000; 2006) och Tomas Englund (2008; 2005; 1986) och organisationsteori främst från Gunnar Bergs skolorganisatoriska analysram (2003). Slutligen används ett antal professions- och kunskapsteoretiska perspektiv, bland annat av Thomas Brante (2009) och Ingela Josefson (1991; 1999; 2001). Resultatet visar att VFU positioneras svagare än högskoleförlagd utbildning (HFU), trots talet om VFU:ns betydelse för studentens yrkesidentitet. De pedagogiska ambitionerna överskuggas till viss del av organisatoriska hinder. En kritisk punkt i genomförandet är bedömningen. VFU förläggs mestadels i språkligt inriktade kurser. En betoning på kreativitet och förmåga att skapa stimulerande lärmiljöer återfinns i utbildning för undervisning mot yngre år, men inte för äldre år. Vilka konsekvenser detta kan få för skolämnet svenska går jag in på i presentationen. Vidare identifieras olika kulturer och förhållningssätt till såväl svenskämnet som läraryrket på lärosäten och i skolverksamheter. Flera studenter vittnar om att de ute på skolorna möter ett motstånd när det gäller den ämneskunskap de har med sig och att de får sitt yrkesval ifrågasatt av lärarutbildarna. Vilket eller vilka svenskämnen som egentligen ska iscensättas i VFU är otydligt eftersom ämnesinnehållet i VFU formuleras vagt till förmån för allmänna och personligt knutna lärarkunskaper. Den blivande lärare som formuleras i styr- och policydokumenten är således personligt kompetent, men har en relativt svag ämnesidentitet. Växelspelet mellan teori och praktik, som dominerar retoriskt, visar sig diskursivt i en ”verklighetsklyfta” som ännu inte har överbryggats. Min studie vittnar om ett stort behov av utökad samverkan mellan lärosäten och skolor, inte minst för en diskussion om lärarutbildningens gemensamma uppdrag att utbilda blivande svensklärare, samt vad detta uppdrag betyder ifråga om ämnesinnehåll och svenskläraridentitet.