Studien analyserar vad arbetsgivare har för uppfattningar beträffande personer med ADHD på en arbetsplats. Semistrukturerade intervjuer har använts som datainsamlingsmetod. Urvalet består av sju arbetsgivare inom den privata sektorn. Studien har inspirerats av den fenomeno-grafiska ansatsen, där olika uppfattningar om ett fenomen står i centrum. Teoretiska analysbe-grepp för den här studien är social kategorisering och den medicinska och sociala modellen kopplat till funktionsnedsättningar. Resultatet presenteras i fem teman. Viktiga slutsatser är att informanterna ansåg att ADHD är ett svårfångat fenomen. Personer med ADHD anses kräva mycket tid, tolerans och tålamod av arbetsgivaren. Det ansågs finnas en lägsta gräns för hur mycket vinstdrivande verksamheter kan och bör anpassa sig efter de anställdas behov. Eko-nomiskt stöd ansågs vara nödvändigt för att kunna anpassa arbetsplatsen. Informanterna ansåg att det kan gagna arbetsgivaren och personen själv om personen berättar om sin diagnos. Sam-tidigt trodde informanterna att det kunde finnas svårigheter i att få ett jobb om en person be-rättar att denne har en diagnos innan denne är anställd. Genomgående för studien är att ar-betsgivarna anser att det är viktigt att se personen och inte diagnosen. Informanterna utgick mestadels från den medicinska modellen i studien och hade en tendens att kategorisera perso-ner med ADHD.

The purpose of this study is to analyze what kind of perceptions employers have regarding ADHD in the workplace. Semi-structured interviews were used as data-collection-method. The selection consist seven interviews with employers within the private sector. The study has been inspired by

the phenomenographic approach. The medical and social model in relation to disability as well as social-categorizations is the analytical tools. The results are presented in five themes. Our study shows that employers thought that ADHD is a phenomenon which is difficult to define. According to the informants ADHD requires much time, tolerance and pa-tience. For the employers there seemed to be a limit regarding how much the workplace can adapt to the individual, and financial support was considered necessary to adapt the work-place. Employers felt that it is beneficial if the person with ADHD is open about his diagno-sis. However, they also thought it could be more difficult to get a job if the person talked about his diagnosis before he is employed. Throughout the study employers considered it to be important to see the person behind the diagnosis. The employers regarded mostly disabili-ties from the medical model and had a tendency to social-categorized people with ADHD.