Diskriminering, trakasserier och våld är något som homo, bi- och transsexuella får utstå i stora delar av världen. Hbt-personer löper stor risk att försättas i fattigdom och ställas utanför samhället på grund av deras sexuella läggning. Fram tills nu har hbt-frågor varit i stort sett osynliga i internationellt utvecklingssamarbete, även då vissa positiva framsteg kan skönjas. Till exempel  upprättade år 2011 FN en resolution som enkelt uttryckt innebär att alla människor ska ha lika värde och rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.

Föreliggande uppsats har som syfte att undersöka hur hbt-perspektivet inkluderas i det svenska utvecklingssamarbetet. Inom det svenska utvecklingssamarbetet finns sedan 2006 en policy och en handlingsplan över hur hbt-personers rättigheter ska inkluderas inom alla arbetsområden. Dock har det visat sig att dessa initiativ inte har varit tillräckliga.

Undersökningen har utgått från fyra stycken projektansökningar som utgivits av Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter (RFSL), studien har också undersökt kritik som finns mot hanteringen av hbt-frågor inom det svenska biståndsarbetet. För att kunna ge förklaringar till problematiken med hbt-frågan har undersökningen utgått från teoretiska begrepp om heteronormativitet.

Resultatet visar att heteronormativa värderingar dominerar i de länder där RFSL har projektsamarbeten. De mål och strategier som finns beskrivet i projektansökningarna ämnar dock utmana heteronormativiteten genom bland annat utbildning, kapacitetsutveckling och påverkansarbete mot andra organisationer och regeringar. I kritiken som undersöktes framkommer det att Sida och det svenska utvecklingssamarbetet ofta ignorerar hbt-perpektivet i sina insatser och att hbt-frågan hamnar i skymundan inom de flesta områden, vilket också det kan kopplas till heteronormativa värderingar i samhället.