In today’s society it is not uncommon for people to move across borders. We are more likely to work and study in other countries, initiate cross-border relationships, acquire property in other states and change our residence. Therefore it is not uncommon for a per-son to leave inheritance in several states. The laws of succession differ between countries which creates an uncertainty among the devisors when planning their successions. This un-certainty, to which court has jurisdiction and to which country’s law is applicable, is con-sidered as incompatible with the free movement of people and capital within the EU. Therefore, the EU regulation No 650/2012 has been introduced to reduce the uncertainty and enable the EU citizens to govern their successions in advance.The purpose of this paper is to examine whether the regulation solves the current problems regarding the court of jurisdiction and applicable law in cross-border situations concerning succession within the EU and how this regulation in these matters relate to third state. To answer the purpose of this paper the applicable law is studied from a problem-based per-spective. The sources of law is systematized, interpreted and defined in the paper with a descriptive method.The regulation states that the principle of domicile is to be used as a harmonizing principle both regarding jurisdiction and applicable law. The regulation however, does not provide a clear definition of the term domicile. The authors of this paper consider this to be a problem in the enforcement of the principle. The regulation has universal application, wherefore the court may have to apply another state’s law when judging the succession. In such situations it may, for several reasons, be difficult to maintain a high level of legal certainty. The regu-lation only binds the Member States but may still be beneficial in successions related to a third State.

I dagens samhälle är det vanligt att människor rör sig över landsgränserna. Gränsöverskri-dandeförhållanden inleds, allt fler personer arbetar och studerar utanför medborgarskaps-landet, de byter hemvist och förvärvar egendom i andra stater, vilket gör att det vid en per-sons bortgång inte är ovanligt att denne efterlämnar kvarlåtenskap i flera stater. Staters arvsrättsliga regler skiljer sig åt vilket skapar en osäkerhet hos arvlåtaren då denne ska pla-nera för sin kvarlåtenskap. Denna oförutsägbarhet, avseende främst vilken domstol som är behörig samt vilken lag som är tillämplig, har ansetts strida mot den fria rörligheten av människor och kapital inom EU. Därför har en EU-förordning, nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkän-nande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, förhandlats fram för att minska osäkerheten och underlätta för EU:s medborgare att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg.Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida förordning nr 650/2012 löser nuvarande problematik avseende domsrätts- och lagvalsfrågorna i gränsöverskridanade arvsituationer inom EU samt hur denna förordning i dessa frågor förhåller sig till tredjestat. För att be-svara syftet utreds gällande rätt ur en problemorienterad synvinkel. Rättskällorna systemati-seras och tolkas för att sedan framställas i uppsatsen med en deskriptiv metod.I förordningen anges hemvistprincipen som harmoniserande anknytningsprincip både av-seende domsrätt och lagval. Det anges dock ingen klar och tydlig definition av hemvistbe-greppet, vilket uppsatsförfattarna anser utgör ett problem vid tillämpningen av principen. Förordningen är universell varför den behöriga domstolen kan tvingas tillämpa en annan stats lag. I sådana situationer kan det av flera anledningar vara svårt att upprätthålla en hög rättsäkerhet. Förordningen binder endast unionens medlemsstater men kan ändå vara till fördel i arvsmål med anknytning till tredjestat.