Parodins tillåtlighet beror på hur den rättfärdigas, som självständigt verk eller som bearbetning med varierande förfoganderätt som följd. Rättfärdigandet är beroende av hur fritt parodin utformas i förhållande till sin förlaga vilket gör att tillåtligheten måste avgöras i varje enskilt fall. Till skillnad från idag när parodin anses tillåten enbart på den grund att det är en parodi bör utgångspunkten vara de hänsyn till helheten som vanligen tas vid en intrångsbedömning. De främsta skillnaderna i förhållande till den normala bedömningen bör vara en större tillåtlighet att använda utdrag ur förlagan och en starkare presumtion om parodiskaparens medvetenhet om att det kan röra sig om en intrångssituation.

Det blir särskilt tydligt att parodiundantaget behöver regleras i lagstiftningen genom att Infosocdirektivets krav på att begränsa parodins inverkan på den ekonomiska rätten i förlagan inte har fått genomslag i domstolspraxis. Det här är tvärtom en aspekt som hittills utelämnas helt och hållet i svensk rätts syn på parodin. I dagsläget anses det parodiska syftet i sig vara skäl nog att låta parodin gå fri från intrångsprövningen.

En sammanvägning av direktivets krav på avgränsning och nationell rätts inställning till parodins tillåtlighet leder till att undantaget bör utformas i samstämmighet med övriga undantag avsedda att hålla det offentliga samtalet levande. Det sker genom att utgå från citaträtten med hänsyn tagna till de undantag som görs från upphovsrätten i syfte att gynna de offentliga debatterna. Regleringen av parodins möjlighet att använda sig av utdrag ur förlagan bör dessutom förankras i aktuell branschsedvänja för att nå en samsyn mellan rätten och samhället. Det gör att parodin även i fortsättningen tillåts vara mer närgången tidigare verk än vad som vore fallet i andra sammanhang, däremot ges parodin inte rättslig immunitet.

The Infosoc Directive requires the Member States of the European Union to limit the exemption of parody in such a way that it may not conflict with a normal exploitation of the original and does not unreasonably prejudice the legitimate interests of the original author. However, the parody is still treated as a strictly national matter and according to Swedish case law the acceptance of a parody is determined by its purpose rather than by its independence in relation to the original. As a result the requirement of the author’s own creation has been reduced from adding a personal touch to the work of parody, to the ability to use relevant techniques in order to remix the work of others.

The Swedish acceptance of parodies may be commendable as far as the freedom of speech is concerned but the copyright area is to be regulated in its own right and in order to obtain compliance with the Infosoc Directive the acceptance of parodies needs to be limited. The acceptance of a parody ought to be determined mainly by its independence in relation to the original. Special regard may be held to the possible need of using extracts from the original in greater extent than is the case under normal circumstances. However, the author of the parody must be considered to be fully aware of the risk of passing the line of acceptance if the usage of work of others is extensive. This does not preclude the relevance of the purpose of the parody, on the contrary, it emphasizes the importance of a purpose of entertainment or participation in the public debate in order to be an accepted usage of the original. Since the purpose of copyright is to protect the exclusive rights of the author, a parody with a commercial purpose should be drained of its acceptance correspondingly.