Rapporten redovisar en fokusgruppsstudie där personliga handläggare/FK-koordinatorer från Försäkringskassan och rehabiliteringssamordnare från landstingets vårdcentraler i blandade grupper berättade om lyckade och misslyckade fall av arbetslivsinriktad rehabilitering. Studiens syfte var att undersöka vad dessa båda aktörsgrupper uppfattar som lyckade respektive misslyckade rehabiliteringsfall samt att studera eventuella skillnader mellan handläggarnas och samordnarnas uppfattningar och/eller berättelser.
Sex fokusgrupper med 5-10 deltagare per grupp genomfördes i samband med lärandeseminarier på tre olika platser i Jönköpings län. Totalt medverkade 44 personer, varav hälften från Försäkringskassan och hälften från Landstinget. Samtalen i fokusgrupperna spelades in som digitala ljudfiler och transkriberades ordagrant. Materialet analyserades enligt modeller för narrativ analys. Totalt identifierades 51 fallberättelser vilka studerades närmare utifrån om berättaren beskrev ärendet som en lyckosam eller misslyckad rehabilitering, vilken huvudaktör berättaren genom sin anställning representerade (FK eller LJ), grundläggande problematik i historien och vad berättaren lyfte fram som avgörande för att det specifika ärendet kunde räknas som lyckat eller misslyckat.
Analysen av fallberättelserna visar på både samstämmighet och skillnader mellan FK-koordinatorernas och rehabiliteringssamordnarnas uppfattning om vad som utgör lyckade respektive misslyckade rehabiliteringsärenden. Vad som kategoriseras som lyckade och misslyckade eller problematiska rehabiliteringsfall tycks för båda aktörsgrupperna utgöra en kvalitativ beteckning som kan ses utifrån många olika perspektiv– ur den försäkrades/patientens eller den professionelles synvinkel.
Generellt betonar båda aktörsgrupperna behovet av samverkan för att nå framgång i rehabiliteringsärenden. Ömsesidig kritik mot riktas mot sjukvården respektive Försäkringskassan som ”ansiktslösa” organisationer/myndigheter.
De skillnader som framträder mellan respektive aktörsgrupps berättelser kan förstås utifrån skilda arbetsvillkor och därmed skillnader i känslan av utsatthet för kritik. Trots att samtalen i fokusgrupperna till en del präglades av det upparbetade samarbetet mellan FK-koordinatorer och rehabiliteringssamordnare – och att detta betonades som viktigt och avgörande i många fallberättelser – framstår de båda funktionerna främst som representanter för två olika aktörer med olika roller och ansvar i rehabiliteringsprocessen.