Denna studie handlar om hur forskning kommuniceras utifrån forskarens perspektiv och kontexten är Landstinget i Jönköpings län. Enligt högskolelagen finns det ett krav på att forskare i universitetsvärlden ska samverka med det omgivande samhället, informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta, den så kallade tredje uppgiften. Syftet med studien är att undersöka vilken syn forskare inom Landstinget i Jönköpings län har på den tredje uppgiften och hur kommunikation tillämpas i samband med forskningsfrågor. Landstinget i Jönköpings län ser sig som ett forskningslandsting och effekten av forskningen ska på relativt kort tid kunna komma patient och verksamhet till nytta. Därför är kommunikationsaspekten intressant.Studien utgår från sändarens perspektiv och har en kvalitativ ansats, sex disputerade medarbetare inom landstinget med olika yrkesbakgrund har intervjuats. Den teoretiska grunden finns inom forskningsområdet Public relations (PR) och intresseområdet strategisk kommunikation. En forskande medarbetare inom landstinget har en fot i verksamheten och en annan i akademin. Arbetet med den tredje uppgiften ses till viss del som en naturlig del av vardagen då forskaren redan är en del av det omgivande samhället, det vill säga den kliniska vardag där han eller hon är verksam som läkare, sjuksköterska eller inom något annat vårdyrke. Men samverkans- och spridningsfrågor kräver utöver det en strategi och kunskap om kommunikation för att ge resultat.Synen på forskningskommunikation bland landstingets forskare kan sammanfattningsvis beskrivas enligt följande fyra punkter: Den tredje uppgiften är viktig. Vilja att arbeta med uppgiften finns hos forskarna. Behov av en fördjupad kunskap inom ämnet forskningskommunikation finns. Tiden är en begränsande faktor i samverkans- och spridningsarbetet. Forskningskommunikation upplevs ha flera positiva effekter: kommunikationen med olika målgrupper öppnar upp för nya relevanta forskningsfrågor, den tredje uppgiften kan leda till deltagande i nya forskningsmiljöer och forskningsprojekt, öka möjligheterna för fortsatta anslag, uppmärksamhet i media och nya karriärvägar kan öppnas. Det finns en önskan om att ge något tillbaka, forskningsresultat ska återkopplas till finansiären och inte minst komma patient och verksamhet till nytta.Respondenterna är till viss del självkritiska och efterlyser mer kreativitet och större kunskap om forskningskommunikation. Många gånger fastnar kunskapen i forskarvärlden och den egna yrkesgruppen. Det är lätt att förbise andra målgrupper som politiker, allmänhet, patienter, närstående och media. Respondenterna uppskattar när forskningen de medverkat till väcker intresse och upplever att det finns en efterfrågan på deras medverkan. De ställer gärna upp om möjligt, när de blir tillfrågade att medverka. Däremot kan tidsfaktorn begränsa initiativet att själv bjuda in sig eller fundera över målgrupper, det vill säga det strategiska förarbetet. Oavsett om hindret är avsaknad av tid eller praktiska förutsättningar är det betydelsefullt att forskaren får bästa möjliga stöd från organisationen. Att forskare bör erbjudas kurser i forskningskommunikation för en större färdighet föreslås i såväl studiens teori- som empiridel, liksom att strategisk och praktisk support från informatörshåll är önskvärd för att uppnå en framgångsrik forskningskommunikation.