Institutet för gerontologi (IFG) genomförde 2008 en enkätundersökning bland alla Mullsjöbor som var 55 år och äldre, varav närmare 70 procent svarade eller drygt 1 600 personer. En dryg femtedel gav omsorg i någon form till närstående personer och omsorgsmönstren svarade väl med resultat i andra undersökningar. En mindre del gav ”tung” omsorg, oftast till en partner. Fler gav mindre omfattande omsorg till föräldrar eller andra närstående, men det var också vanligt med ”lätt” hjälp till grannar m.fl. (Socialstyrelsen 2009).

År 2010 genomfördes en uppföljningsundersökning av  IFG med 911 av dessa personer: Nu var 14 procent omsorgsgivare, varav två tredjedelar var samma personer som 2008. Rörligheten var således betydande: Många hade slutat att ge omsorg – eller såg inte längre det de gjorde som omsorg - och ganska många hade börjat göra det. Även 2010 gjorde de flesta relativt ”små” insatser, och ganska få av de ”lätta” åtagandena 2008 hade blivit ”tunga” 2010. Givare av anhörigomsorg delar fortfarande ofta omsorgsansvaret med någon annan anhörig.

I växande utsträckning delas ansvaret också med den kommunala omsorgen: 2010 hade 77 procent av mottagarna av anhörigomsorgen även någon form av kommunal omsorg (40 procent hade hemtjänst), som de anhöriga ganska ofta är nöjda med. Allt fler nås av hemtjänst, färdtjänst, trygghetslarm och/eller annan offentlig omsorg.

Tillräcklig och bra omsorg för mottagaren är vad omsorgsgivarna vanligen efterfrågar. Det är mer sällan de önskar något direkt stöd för egen del i form av avlösning, kontakt med anhörigkonsulent, samtalsgrupp m.m. Både givare och mottagare av informell omsorg vill att det offentliga ska ha huvudansvaret för omsorgen och att balansen för omsorgsansvaret förskjuts i den riktningen.

Jämförelsevis är det en liten andel äldre som har hemtjänst i kommunen, men trots det visar enkätsvaren att ganska få personer har eftersatta behov, mätt med den sedvanlig skalan för funktionsförmåga. De flesta intervjupersoner som själva har ett hjälpbehov får enbart anhörighjälp, men fler än förväntat har också köpt privat hjälp.

Många som gav omsorg växlade i enkätsvaren hur de beskrev sina insatser mellan 2008 och 2010, trots att de fortlöpande gav omsorg. Även en del partnervårdare är instabila i synen på sina egna insatser, vilket kan bero på att de ibland tolkar det de sör som omsorg och ibland inte. I huvudsak tycks det bero på att de ”bara” ger hjälp med praktiska vardagsgöromål, inte med ”tung” personlig vård: De som gör det senare har en mer stabil identitet som omsorgsgivare, men de utgör bara ungefär en tiondel av alla omsorgsgivare. Problemet med omsorgsgivarnas självuppfattning har inte uppmärksammats i tidigare undersökningar av tvärsnittskaraktär, men det får konsekvenser för vår syn på vad omsorg är och hur man med självrapportering kan identifiera omsorgsgivare. Det manar också till viss ödmjukhet i tolkningen av data kring omsorgsgivande.

Omsorgsgivarna har med andra ord en föränderlig identitet, och en del vägrar möjligen att se sig som omsorgsgivare. Det bör kanske påverka hur det offentliga organiserar stöd för dem. Bara drygt hälften av alla intervjupersoner känner till kommunens skyldighet att erbjuda stöd till anhörigvårdare, något som också visade sig i Socialstyrelsens befolkningsenkät 2012. Det är möjligt att man i första hand ska inrikta sig på personer med stora omsorgsbehov och via dem finna deras närstående, snarare än leta efter anhörigvårdare. Studien har visat att omsorgs- och vårdpersonal ofta har god personkännedom i sina distrikt.