I samband med att en stat tillträder den Europeiska Unionen (EU) överför staten även kontrollen över en mängd områden till unionen. De områden över vilka kontrollen överförs går till största delen att återfinna inom de så kallade fyra friheterna. De fyra friheterna innebär att medlemsstaterna inte får hindra den fria rörligheten för varor, personer, kapital och tjänster. Den fria rörligheten för personer involverar såväl fysiska personer – individer, som juridiska personer – bolag. Att bolag ska få röra sig fritt innebär att de ska kunna etableras och flyttas fritt inom hela EU. Knutet till bolag finns en hel mängd skatterättsliga bestämmelser. De skatterättsliga bestämmelserna är till största delen inte harmoniserade och det innebär att kontrollen över dessa fortfarande ligger hos medlemsstaterna.

Att bolag ska få röra sig fritt inom EU samtidigt som medlemsstaterna har kontrollen över bolagens skatterättsliga situation har lett till en del tvister. De tvister som behandlas i denna uppsats har alla gällt situationer där medlemsstater vill hindra bolag från att använda sig av sin etableringsfrihet. Motiveringarna har i samtliga mål varit att medlemsstaterna anser att bolagen försökt utnyttja EU-rätten för att undvika nationella skatter.

Uppsatsen syftar till att klargöra varför medlemsstaterna i sju liknande fall med samma argument om skatteflykt rönt olika stora framgångar. Varför argumentet i vissa fall varit ensamt avgörande för utgången och varför det i vissa fall inte haft någon inverkan.

Slutsatsen blir att det huvudsakligen är två kringliggande faktorer som påverkar argumentets betydelse. Dels hur bolagets förfarande ställer sig i förhållande till syftet och målet med EU, dels vilka följderna skulle bli om skatteflykten inte hindrades.