Arbetet berör konflikten mellan rättigheten att vidta kollektiva stridsåtgärder och EU-rättens regler om friheten att tillhandahålla tjänster. EU-domstolen har i Lavaldomen underkänt Sveriges implementering av utstationeringsdirektivet, som innehåller bestämmelser om minimikrav som en medlemsstat måste garantera utstationerade arbetstagare. Domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet har kritiserats och menats leda till social dumpning, då domstolen bestämmer att de garanterade villkoren inte bara utgör minimikrav utan även maximikrav. En stridsåtgärd får således inte vidtas i syfte att åstadkomma kollektivavtalsförhandlingar för villkor som är mer förmånliga än de som garanteras enligt direktivet.

I analysen konstateras först att EU-domstolen har underordnat arbetsrätten utan något ordentligt lagstöd för detta och att avvägningen därför tycks vara motiverad av rättspolitiska skäl snarare än juridiska. Detta, enligt mig, olyckliga rättsläget kvarstår än idag trots Lissabonfördragets ikraftträdande. Förändringarna för arbetsrätten i fördraget är små och Monti-II-förordningen tycks bekräfta min uppfattning att dessa inte innebär någon reell förändring av rättsläget. Förordningen, som anger att områdena ska samspela med varandra, framstår som uddlös och är enligt mig närmast en kodifiering av Lavaldomen. Kompetensen att göra avvägningar mellan områdena kommer även fortsättningsvis att hamna hos EU-domstolen. Enligt mig bör förordningen revideras och tydligt deklarera att rättigheten till kollektiva stridsåtgärder måste förbli oinskränkt även gentemot friheten att tillhandahålla tjänster. Åtminstone skulle förordningen kunna fastställa tydliga riktlinjer för hur avvägningar mellan områdena ska ske, vilket minskar domstolens handlingsutrymme.

This paper concerns the conflict between the right to collective action and the Unions provisions on the freedom to provide services. The EU Court has, in the Laval judgment, rejected Sweden's implementation of the posting of workers directive, which provides for minimum requirements that a member state must guarantee posted workers. The Court's interpretation of the Posting of Workers Directive has been criticized and been said to lead to social dumping since the court rules that the guaranteed conditions not only are minimum but also maximum requirements. Any collective action must therefore not be taken in order to achieve collective bargaining for terms more favorable than those guaranteed by the directive.

In the analysis it is first noted that the EU Court has subordinated the labor law without any solid legal support for this and that the ruling thus seems to be justified by politics rather than juridical. This, in my opinion, unfortunate legal situation persists today despite the Lisbon Treaty's effect. The changes concerning labour law in the treaty are small and the Monti-II-regulation seems to confirm my opinion that these do not provide any real change to the legal situation. The latter, which states that the areas should respect each other, seems pointless and resemble, in my opinion, closely a codification of the Laval judgment. The EU Court will still have the competence to set the balance between these areas. In my opinion, the regulation should be revised and clearly declare that the right to take collective action must remain unrestricted, even against the freedom to provide services. At least should the regulation establish clear guidelines for how the balance between these two shall be handled, thereby reducing the Court's discretion.