67-årsregeln återfinns i 32 a § LAS och innebär att en arbetstagare har rätt att behålla sin anställning fram till 67 års ålder. Efter 67 års ålder är det arbetsgivaren som avgör om arbetstagaren får behålla sin anställning eller om anställningen avslutas.

Regeln blev uppmärksammad genom ett fall från tingsrätten som genom överklagande hamnat hos AD. En anställd, vars anställning upphörde vid 67 års ålder, ansåg att regeln utgjorde åldersdiskriminering enligt arbetslivsdirektivet. AD ansåg att de frågor som tingsrätten hänsköt till EU-domstolen var relevanta och att frågan om 67-årsregeln strider mot EU-rätten kvarstår.

För att avgöra om 67-årsregeln är förenlig med EU-rätten måste arbetslivsdirektivet vara tillämpligt. Arbetslivsdirektivet är tillämpligt om regeln rör exempelvis anställningens längd. 67-årsregeln är förenlig med EU-rätten om syftet med regeln är berättigat och om medlen för att uppnå syftet är lämpliga och nödvändiga. Syftet är berättigat om det exempelvis främjar sysselsättningen och arbetsmarknaden. Regeln ska även använts oberoende av sociala och demografiska förhållanden och oavsett hur arbetsmarknaden har sett ut. Medlen är lämpliga och nödvändiga om regeln inte tvingar en arbetsgivare att ersätta en äldre arbetstagare med en yngre, inte resulterar i obligatorisk pensionsavgång, inte resulterar i att arbetstagaren förlorar sitt diskrimineringsskydd, gör skillnad på avslutande och upphörande och slutligen beaktar den ekonomiska situationen som uppstår efter anställningens avslutande.