Inom bedömningen av skadeståndsansvar för bolagsledningen och aktieägare enligt 29:1 och 29:3 Aktiebolagslagen, genomförs en oaktsamhetsprövning. Utan oaktsamhet eller uppsåt kan inte ansvar göras gällande.

Vad som utgör oaktsamhet saknar direkt definition i lag, utan har bedömts av domstolarna i varje enskilt fall. Då oaktsamhet liksom lagöverträdelser, och åsidosättande av uppdrag, väger tungt vid en ansvarsbedömning, behöver bolagsledningen utöver allmän kunskap om aktuella regler även veta vilken aktsamhet som krävs för att undvika ansvar.

I Skatteförfarandelagen 59:12-14 finns liknande ansvarsbestämmelser. Bestämmelserna anger att en företrädare för bolaget kan bli personligt ansvarig för den juridiska personens skatter och avgifter. En ansvarsförutsättning är att det föreligger grov oaktsamhet. Företrädaransvaret inom skatteförfarandelagen, och skadeståndsansvaret utifrån aktiebolagslagen, förutsätter således båda ett oaktsamt handlande i varierande grad.

Eftersom två bestämmelser i skiljda regelverk kan medföra ett ingripande ansvar för någon i bolagsledningen, borde en viss kontinuitet fordras i hur oaktsamheten bedöms. Företrädaransvar har enligt praxis visat sig utgå endast genom överträdelsen i sig, d.v.s. de faktiska omständigheterna, i vissa fall har en subjektiv faktor spelat in, och det är insikten. Insikten i bedömningen motsvarar den grova oaktsamheten som förutsätts. Vid skadeståndsansvar bedöms fler faktorer än en insikt för att vanlig oaktsamhet ska föreligga, och utöver oaktsamheten, även andra faktorer för att ansvar sedan ska utgå. Risken för diskrepens inom tillämpningen av dessa ansvarsregler är inget bolagsledningens kan förutspå, och borde därför inte ligga på bolagsledningens axlar. Även om det kan vara svårt att skapa ett fullt ut förenligt system för oaktsamhetsprövning. Borde det kunna förhindras att oförenligheten blir på någons bekostnad.

In assessing the liability of the company management and shareholders of 29:1 and 29:3 in the Swedish Companies Act, a negligent appraisal is required. Without negligence or intent, no one can be held responsible. What constitutes negligence are not directly defined by statute but has been deemed by the courts in each case. When negligence, violations of law, and breaches of mission weighs heavily in a responsible assessment, the senior management needs beyond the general knowledge of current rules also know what prudence required to avoid liability.

The tax procedure law 59:12-14 contains similar liability rules. The rules state that a representative of the company may be personally liable for taxes and fees associated with the company. The standard of liability in the Tax procedure law requires gross negligence. The liability regarding taxes and liability on the basis of the Companies Act, therefore both requires negligence is in varying degrees.

Since the two provisions in separate regulations may result in an intervening responsibility for any of the senior management, a degree of continuity is needed as to how the negligence is assessed. The liability for taxes has by convention been shown to activate only by the infringement itself, i.e. the facts. In some cases, a subjective factor has played a role, and it is the recognition of the deficient tax payment. This recognition is in the tax-liability assessment equal to the gross negligence required. Liability in accordance with the Swedish Companies Act on the other hand, requires more than recognition to constitute ordinary negligence. In addition to this negligence, other factors are also assessed before actual liability is activated. The risk of discrepancy in the application of liability in two regulations can’t be predicted by the management, and shouldn’t lie on the management's shoulders. While it may be difficult to create a fully compatible system for negligence trial, it should be prevented that the incompatibility is at someone's expense.