Sammanfattning

De europeiska medlemsstaterna hade en vision om en gemensam bolagsform med ett gemensamt regelverk för att på så sätt förtydliga sitt syfte som union genom att sudda ut nationsgränserna. Det tog emellertid mer än 40 år för europakommissionen att förena sig om den gemensamma bolagsformen på grund av motsättningar i lagstiftningsförfarandet. Tanken om det gemensamma regelverket förblev sålunda en vision. SE-bolaget möjliggjordes som bolagsform genom en förordning om bolagets bildande och struktur. På grund av ytterligare svårigheter att enas dröjde det ett par år innan direktivet om arbetstagarinflytandet tillgängliggjordes. Övriga bestämmelser lämnades, på grund av meningsskiljaktigheter, till nationell lagstiftare att avgöra, således hänvisar SE-förordningen till tillämplig lag om nationella publika aktiebolag där SE-förordningen inte tar vid.

SE-bolaget torde vara den ultimata bolagsformen för företag eftersom att bolagsformen genom sin enhetlighet öppnar upp möjligheterna till bland annat gränsöverskridande fusioner, möjligheten till att fritt kunna flytta sätet inom gemenskapen och gränsöverskridande handel. Trots de möjligheter som SE-bolaget innebär går det inte att komma ifrån det faktum att succén om SE-bolag uteblivit i Sverige. Resultaten är en kombination av faktorer där nackdelarna överväger fördelarna. En av de huvudsakliga faktorerna torde vara bristen på en gemensam lagstiftning för bolagsformen.