Denna rapport förmedlar 92-åriga personers upplevelser av att vara och bli mycket gammal och visar hur man kan anpassa sig till livet i så hög ålder. Därför har deltagarna i djupintervjuer ombetts berätta fritt om sina erfarenheter av dagliga livet, kroppen och hälsan, familjen, minnen från förr och hur man såg på framtiden.

Studien är en uppföljning av intervjuer som gjordes sju år tidigare, vid 85 års ålder, med samma 41 deltagare (samt ytterligare 88 personer) varav 30 var kvinnor och 11 män. Även dementa personer deltog. Alla kvinnorna var nu ensamstående, medan 4 män fortfarande levde tillsammans med sina hustrur. Vid 92 år bodde 10 personer på någon form av institution.

I studierna har en kvalitativ forskningsmetod - fenomenografi - använts och resultaten från båda har här jämförts. Vid analysen av intervjuerna vid 85 års ålder fram-trädde sju olika kategorier, som speglar hur man levde, upplevde och anpassade sig till livet i så hög ålder. Samma typ av analys gjordes av 92-årsintervjuerna och det visade sig att inga kategorier hade tillkommit eller försvunnit. Heterogeniteten, d.v.s. de stora skillnaderna mellan individerna, fanns alltså kvar även om kategorierna hade ändrat karaktär något.

Det hade skett en förändring i kategoritillhörigheten så att fler nu fanns i de åt höger, d.v.s. åt det mer negativa hållet. Några hade emellertid flyttats åt vänster och knappt hälften var kvar i samma kategori som vid 85 år, vilket visar på både stabilitet och förändring i deltagarnas liv.

Förändringarna av kategorierna och i kategoritillhörigheten kunde härledas till förändringar i deltagarnas levnadsbetingelser och då främst till hur man upplevde försämringarna av sin hälsa.

Det mest påfallande i jämförelsen av intervjuerna var, att ingen av deltagarna upplevde att undgått åldrandets negativa verkningar vid 92 års ålder. Trots de stora individuella olikheterna, fanns mycket gemensamt hos deltagarna. Alla hade t.ex. varit med om att kroppen hade försvagats i varierande grad, vilket medförde att man kände sig osäker och inte längre hade kontroll över kroppen och därför inte heller över sitt dagliga liv.

För att kunna hantera de svårigheter man nu mötte använde sig deltagarna av olika anpassningsstrategier med tankens hjälp, som att sänka ambitionerna, att tappa lusten för det man inte längre kunde göra och väga det som var negativt mot mer positiva erfarenheter. Även om man försökte sysselsätta sig för att inte "bli sittande" så var anpassningsstrategierna nu mindre aktiva till sin karaktär än för sju år sedan.

Om motgångarna kommit successivt kunde de accepteras - inte sällan hänförde man dem till åldern som tog ut sin rätt - men om deltagarna drabbats nyligen hade de betydligt sämre beredskap att anpassa sig till dem.

Kroppen satte betydligt snävare gränser vid 92 år och man upplevde framför allt att ens frihet hade inskränkts sedan man blivit beroende av hjälpmedel eller av andra personer för att förflytta sig. Det fanns dock några som fortfarande gick långa promenader och dansade varje vecka (en man) även om antalet danser var färre nu. Det var också vanligt i de flesta kategorier att man försökte sköta sin kropp med rörelser och hälsosam mat, paradoxalt nog även personer som sagt att de inte ville leva längre.

Hur man upplevde sin hälsa varierade mycket både mellan individerna och inom en och samma dag. För det mesta kände sig dock deltagarna varken helt friska eller helt sjuka utan som något däremellan - begreppet hälsa tycktes ha fått en annan innebörd.

Livet nu hade därför mest kommit att fokuseras på hemmet, det vardagliga och familjen (främst barnen). Många jämnåriga anhöriga och vänner hade avlidit och att vara den ende eller äldste kvar i släkten medförde en mycket egendomlig ensamhets- och tomhetskänsla.

De flesta kunde inte själva klara de dagliga sysslorna och en fjärdedel hade därför flyttat till sjukhem eller servicehus med helinackordering. Av de hemmabonde fick knappt hälften hjälp av hemtjänsten, och de barn som bodde någorlunda nära hjälpte föräldrarna regelbundet. Eftersom flera hade svårt att hålla sig sysselsatta med läsning eller handarbete fungerade det hushållsarbete man fortfarande kunde utföra som ersättning. Några, om än få, klarade sig utan hjälp alls och ytterligare några hjälpte andra; gick ut med sonens hund, skötte om tvätt eller tog ut vänner med gångsvårigheter på promenad.

Hälsans och kroppens oberäknelighet medförde att ordet inte var mycket vanligt när deltagarna skulle beskriva vad de brukade göra; orkar inte, vågar inte, kan inte, vill inte och inte nu. Nuet verkade flera uppleva som mindre verkligt, eftersom de mentalt inte helt hade lämnat den tid när de förmådde göra mer samt för att de inte såg eller hörde verkligheten nu så tydligt eller kunde röra sig obehindrat i den.

Ett annat ord man ofta använde i intervjusvaren var men. Det fungerade som en förbindelselänk när man vägde negativa erfarenheter mot positiva för att inför sig själv komma fram till ett accepterande av livet, både som det var nu och som det varit tidigare. Denna anpassningsstrategi var vanlig också vid 85 år och jag kallar den "åldrandets dialektik".

Det faktum att man inte kunde förvänta sig att leva speciellt många år till var en livsbetingelse som var gemensam för alla deltagarna. Det framgick tydligt att man inte längre ansåg att man kunde prata om en framtid i egentlig mening, i motsats till 85-årsintervjun då man önskade att framtiden skulle se ut som livet gjorde för tillfället. Framtiden vid 92 år var istället synonym med en inväntan av döden. Detta hade man också hade accepterat, inte uppgivet utan på grund av att man kände en livsmättnad - man var ganska nöjd med vad man upplevt i sitt mycket långa liv och den tiden som eventuellt var kvar trodde man inte kunde medföra mycket positivt. Det korta framtidsperspektivet och den opålitliga hälsan medförde att nästan alla deltagarna berättade att de inte planerade framåt utan nu tog en dag i taget för att bl.a. kunna uppleva någon form av kontroll över sina liv. Tiden, tyckte de flesta, gick fort och till och med väldigt fort för en del. Det verkade inte bero på hur aktiv man var, utan huruvida man upplevde att man var sysselsatt. Ensamhet och långsamhet var nära kopplade till varandra - kände man sig ensam, gick tiden också långsamt.

Drygt en tredjedel av deltagarna berättade spontant om sitt dåliga minne och sina svårigheter att förstå. De kunde ingående beskriva hur det var att inte komma ihåg, förstå vad de läste, vad de hörde eller hur man skulle utföra praktiska sysslor, t ex i köket. Några var mycket förtvivlade men andra använde olika strategier för att försöka klara av sådana situationer. Intresset för omvärlden fanns kvar hos de flesta. Några var mycket engagerade i politik både i och utanför Sverige men det var också vanligt att man hade väldigt svårt att se mänskligt lidande i krig och svält på TV.

Uppfattningarna om hur det var att åldras i Sverige var oftast tvetydiga man hade en positiv inställning till sina privata förhållanden (man var nöjd med den hjälp man fick) och en övervägande negativ om de allmänna samhällsförhållandena för äldre. Man oroade sig för vad man läst och hört om indragningar i verksamheter som berörde äldre och flera var upprörda över hur dåligt man tyckte politiker och tjänstemän skötte sig.

Långt ifrån alla kände sig gamla vid 92 års ålder. De som inte gjorde det (ungefär hälften och i de främre kategorierna), trodde att det berodde på att de fortfarande var nyfikna och intresserade av omvärlden. De övriga, som kände sig gamla ibland eller ständigt, menade att det var för att de upplevde kroppen, främst benen, som ett hinder. Den egna identiteten påverkades dock inte av om man kände sig gammal eller inte - det var ingen som beskrev sig som gammal på frågorna som handlade om självuppfattning.