Med användning av SCB:s Undersökning av levnadsförhållanden (ULF) 1988/89 och år 2002 beskrivs och analyseras aspekter av äldres levnadsförhållanden med särskild betydelse för behov av vård och omsorg, dvs. främst boendeformer, hälsa och funktionsförmåga samt hur ansvarsfördelningen mellan staten och de anhöriga ser ut i praktiken.

Andelen ensamboende har knappast ökat under perioden, men andelen som bor med en partner enbart har ökat något, på bekostnad av andra hushållsformer. Generellt sett har de äldre ett ”tätare” socialt nätverk idag än tidigare, vilket rimmar med annan forskning. Ensamhetsupplevelser och önskan om mer kontakter förekommer, men är inte allmänt.

Den subjektiva hälsoupplevelsen är i stort oförändrad och möjligen något bättre år 2002 än 1988/89, uppgifter om långvarig sjukdom och nedsatt rörlighet visar inga större förändringar. Män rapporterar genomgående bättre hälsa och ett s.k. hälsoindex visar en svag tendens till förbättrad hälsa, vilket skall ställas mot höjd genomsnittsålder bland alla äldre och i den äldsta gruppen. Upplevd oro och ängslan har inte blivit vanligare.

Hur de äldre faktiskt klarar olika hushållsgöromål och den egna personliga omvårdnaden mättes med s.k. ADL-frågor. Totalt sett för alla dessa ADL funktioner skedde en klar förbättring, för alla äldre och för de äldsta (80 år och äldre), utöver vad hälsosituationen och höjd ålder (ovan) låter förmoda. Trots ökande antal mycket gamla är antalet hjälpbehövande i befolkningen (även mycket gamla hjälpbehövande) ungefär oförändrat eller t.o.m. något mindre år 2002 än tidigare. Förbättringen av hälsan tycks dock inte ha skett i samma takt som före 1988/89.

Distinktionen mellan andel och antal hjälpbehövande har sin särskilda betydelse för den offentliga omsorgen: under perioden har allt färre – absolut och relativt – fått plats i ”särskilt boende” eller hemhjälp. Den offentliga omsorgen har dock krympt mindre än väntat om även service i form av färdtjänst m.m. beaktas. Äldreomsorgen når med detta vidare perspektiv många fler än om enbart ”särskilt boende” eller hemtjänst räknas med, men likväl färre år 2002 än 1988/89. Nedgången i offentlig hjälp har haft sin motsvarighet i ökande insatser från anhöriga: partner (lika många män som kvinnor), barn (särskilt döttrar) och andra närstående. Balansen mellan privat och offentligt har förskjutits. Tänkvärt är att lika många gamla ger hjälp som tar emot hjälp av något slag.

Den offentliga hjälpen tycks av allt att döma nå dem som behöver den, ensam eller tillsammans med anhöriginsatser, eftersom andelen som säger sig få för litet hjälp inte har ökat. Troligen har de äldre själva och även deras anhöriga anpassat sina förväntningar till vad som är möjligt att få, men det är också tänkbart att hemtjänstens kvalitet urholkats. Man finner nämligen allt färre som skulle vända sig till hemtjänsten vid ett kortvarigt hjälpbehov. Äldre i ”särskilt boende” har socialt sett blivit mer lika (ensamboende) äldre generellt, men deras funktionsnedsättningar var betydligt större 2002 än 1988/89. Sammanfattningsvis tycks samexistensen av offentlig omsorg och anhörigomsorg hittills ha tillgodosett äldres behov av hjälp och vård.