Föreliggande översikt över och analys av äldres anhörigsituation i dag och i en nära framtid har framför allt inriktats på äldres makar och makor samt relationen mellan de äldre och deras barn. Detta betyder inte att andra relationer är oviktiga eller att de inte är någon hjälp och stöd till äldre personer. Andra anhöriga än de nämnda är viktiga i omsorgspanoramat, men låter sig inte lika enkelt fångas i tillgängliga data. De är trots allt sekundära till partner och barn för många äldre.

Framställningen utgår från tillgängliga uppgifter om hur många anhöriga som gör en vårdinsats och var de finns. Att fastställa vad anhöriga gör i praktiken är betydligt svårare. I Sverige finns undersökningar som belyser detta från 1954 och fram till 2000. De två senaste undersökningarna av äldres levnadsförhållanden och omsorgsmönster, 1994 och 2000, gör det möjligt att analysera förändringar under en period med kraftigt minskande offentlig omsorg. Det visar sig att anhöriga av alla slag, och särskilt barnen, väsentligt ökade sina omsorgsinsatser för gamla föräldrar/närstående under perioden. Även andra material har använts för att belysa det geografiska avståndet mellan generationerna, makars insatser för varandra m.m. Slutligen har vi med en opinionsundersökning sökt klarlägga erfarenhet av omsorg om gamla föräldrar, hur man ser på att själv hjälpa och balansen mellan vad familjen kan och bör göra och vad som är eller bör vara ett offentligt ansvar.

Familjen och anhörigas insatser för de äldre har länge försummats i den offentliga debatten, eller tolkats i ideologiska termer och med normativa förtecken om vad man förväntar sig att var och en bör göra för sin nästa. Sedan vuxna barns anhörigansvar för föräldrar togs bort ur sociallagstiftningen 1956 och familjelagstiftningen 1979 var den allmänna meningen att äldreomsorg huvudsakligen var ett offentligt ansvar. Numera erkänns dock vårdande anhörigas insatser och behov av stöd i socialtjänstlagen. Samtidigt har andelen äldre som får hemtjänst eller plats i särskilt boende, i förhållande till befolkningsmängden, minskat. Den internationella forskningen har i stort sett enstämmigt visat att t.ex. allt fler äldre är gifta och att allt fler generationer är i livet samtidigt. I vad mån omsorgen i dag stödjer anhöriga blir en fråga om både indirekt och direkt stöd. Ett relativt generöst pensionssystem som det svenska och stöd till bra egna bostäder för äldre kan ses som ett indirekt stöd till anhöriga. Det kan man även säga om ett rikt utbud av bra hemtjänst och särskilt boende av god kvalitet.

Ensamboendet bland äldre är nu ca 40 procent. Samtidigt är allt fler gamla, även i hög ålder, gifta och många har varit gifta länge, vilket illustreras av ett snabbt växande antal guldbröllopspar. Det är syskon, barn och andra som försvunnit ut ur äldrehushållen. Många har dock barn som bor i närheten, vilket framgår av både riksundersökningar och lokala analyser av totalbefolkningen. Inget tyder på att kontakterna över generationsgränserna försvagats på senare tid. Ytterst få äldre saknar nära anhöriga och de flesta har någon eller flera av dem i närheten. Fler gamla än tidigare har barn och de blir än fler i framtiden när dagens medelålders grupper blir gamla. Samtidigt finns upplösande tendenser, främst i form av skilsmässor, 10 procent av de äldre är frånskilda.

De flesta gifta med hälsoproblem har en frisk partner och får i allmänhet den hjälp de behöver av partnern. Det tycks i absoluta tal finnas lika många män som vårdar sin fru, som omvänt. Beräkningar har gjorts av omsorgsvolymer för nyblivna änkor och änklingar, med uppgifter om hur många som behövde hjälp, hur länge samt om de fick hjälp av partnern. Trots att betydligt fler kvinnor än män förlorar sin partner slår kvinnornas större och långvarigare funktionsnedsättningar kraftigt igenom i den totala omsorgsvolymen. Beräkningar visar att männen utför minst lika många ”vårdår för hustrur som hustrurna för män vid livets slut. Omsorgen makar emellan dessförinnan vet vi mindre om, men det finns indikationer på ökad jämställdhet mellan könen på äldre dar. Generellt är äktenskapets omsorgskapacitet förbisedd, både socialpolitiskt och inom forskningen. Gifta och samboende äldre nyttjar mindre offentlig omsorg, speciellt särskilt boende. Detta gäller särskilt män och framförallt i den tidigare ålderdomen. Äldre som bor ensamma och behöver hjälp specialstuderas i rapporten. Här framgår att barn är den enskilt största hjälpargruppen och att deras insatser ökat kraftigt under 1990-talet. Det är särskilt döttrarnas insatser som ökat, medan hemtjänstens minskat.

Anhöriginsatserna för äldre har ökat. En attitydundersökning bland medelålders och äldre svenskar, ur alla samhällsskikt och miljöer, visar stor beredvillighet att hjälpa gamla föräldrar, i den mån man inte redan gör det. När ingetdera är fallet, förklaras det i allmänhet med att man inte kan, till följd av olika praktiska hinder. Förvärvsarbete är ett betydligt mindre hinder än geografiskt avstånd, både för män och kvinnor.

Beträffande stöd till anhöriga som vårdar har staten under de senaste åren med extra medel försökt stimulera kommunerna att utveckla detta Resultaten av denna satsning har uppfattats som överlag positiva. De har väsentligt bidragit till att man uppmärksammat de anhörigas situation och deras behov av stöd. I många kommuner har möjligheterna att få hjälp också blivit bättre. Detta ska dock ses mot bakgrund av att i somliga kommuner var anhörigstödet tidigare mycket blygsamt. Därtill finns fortfarande mycket att göra när det gäller kvaliteten och innehållet i de stödinsatser som erbjuds de anhöriga. Inte så sällan tackar anhöriga nej till den hjälp som erbjuds därför att kvaliteten upplevs som undermålig, och att den är för dyr, eller därför att den erbjuds på ett sätt som är svårtillgängligt för de anhöriga. Trots ökad uppmärksamhet på de anhörigas situation finns det ännu inga uppgifter om i vilken utsträckning alla anhöriga som behöver det får offentlig hjälp. Det saknas i allmänhet system för att fortlöpande följa upp effekterna av stödet till anhöriga.

Ett försök att belysa effekterna av stöd till anhöriga som vårdar närstående i hemmet redovisas i en studie från Varbergs kommun. I Varberg har man under de senaste åren systematiskt byggt upp ett generösare och lättillgängligare stöd till anhöriga. Med tiden har också ett antal anhöriga slutat som vårdare, därför att vårdtagaren antingen avlidit eller flyttat till särskilt boende. Av drygt 70 personer, gick det att nå 50. De intervjuades om sina erfarenheter av att vårda och framför allt om sin uppfattning om den hjälp de fått från kommunen. Studien visar att de anhöriga gav stödet från kommunen ett mycket gott betyg. En majoritet anger att om de inte hade fått detta stöd hade kommunen sannolikt fått gå in med betydligt större insatser, antingen hemtjänst eller särskilt boende.

Ryggraden i kommunens anhörigstöd har varit kostnadsfri avlösning i hemmet upp till 12 timmar per månad. Avlösningen ges genom en individuellt utformad stödplan, som upprättas av kommunens anhörigombud tillsammans med den anhörige. Stödinsatserna till anhöriga utesluter inte att vårdtagaren även får hjälp från hemtjänsten. Slutsatsen i studien är att man kan vinna mycket med ett generösare stöd till anhöriga. Erfarenheterna från Varberg visar hur detta kan gå till. Ett utbyggt och lättillgängligt stöd av god kvalitet kan förbättra både vårdtagarens och de anhörigas livskvalitet. Samtidigt innebär det att kommunens resurser för vård och omsorg utnyttjas bättre.

Inför framtidens anhörigomsorg och utökade möjligheter till vård i det egna hemmet hyser många stora förhoppningar om den teknikutvecklingen. Detta har dock vanligen inte diskuteras utifrån de anhörigas perspektiv. Det kan tyckas märkligt, med tanke på den centrala roll de anhöriga spelar för att de äldre ska kunna bo kvar och vårdas i hemmet. Många av de hjälpmedel som utvecklats är naturligtvis ett indirekt stöd för de anhöriga, eftersom de underlättar vården och omsorgen. I den här rapporten återges ett utvecklingsprojekt som haft till syfte att med modern teknik informera, utbilda och göra det lättare för anhöriga att ha kontakt med vårdpersonal och andra i samma situation. Erfarenheterna från projektet visar att man med modern IT-teknik kan underlätta åtskilligt för de anhöriga, framför allt genom att stärka deras sociala nätverk. Ensamhetskänslan bland många vårdande anhöriga kunde avhjälpas, och behovet av att kunna fråga någon till råds eller utbyta erfarenheter kunde tillgodoses. Inför framtiden finns således många spännande möjligheter. Det vore önskvärt att även anhörigas behov av stöd i olika former skulle kunna bidra till utvecklingen. Ofta är emellertid det största hindret att man i den offentliga vården inte ser möjligheterna i teknikutvecklingen och än mindre är beredd att betala för detta.

I författarnas uppdrag ingick också att försöka fånga utvecklingstendenser när det gäller anhörigstöd i bred mening och om möjligt försöka hitta goda exempel på hur man arbetar med frågan i andra länder. Utan tvivel har frågan om familjens och anhörigas ansvar för vård och omsorg om äldre eller andra hjälpbehövande kommit allt högre upp på den socialpolitiska dagordningen i många länder. Liksom i Sverige försöker man på många håll stärka de anhörigas ställning, förbättra det ekonomiska stödet till familjen och ge ett direktare stöd till familjer som vårdar anförvanter i hemmet. På samma sätt som i Sverige har staten således i flera länder, t.ex. Storbritannien, Nederländerna och Finland, tagit särskilda initiativ för att stärka de anhörigas ställning. Utvecklingen har också drivits på genom att anhöriga i många länder organiserar sig för att gemensamt driva sin sak. Anhörigorganisationerna har också viktiga när det gäller att hjälpa enskilda anhöriga med information, råd och personligt stöd.

Med tanke på de i allmänhet stora svårigheterna att omsätta erfarenheter från utomnordiska länder på området, kan man dock konstatera att anhörigstödet i många länder har en stark subsidiaritetsprägel. Det betyder att stödet framför allt är av ekonomisk natur, och inriktat på att stärka det vårdande hushållets och familjens ekonomiska situation. Det kan ses både som en ersättning för de vårdinsatser som familjen förväntas stå för, som en kompensation för förlust av förvärvsinkomst och som en möjlighet för familjen att köpa nödvändig hjälp. Det offentliga tar alltså inget ansvar förrän familjens resurser är helt uttömda eller. Detta verkar främmande ur svenskt perspektiv. Samtidigt finns det likheter med dessa system och de system för äldrepeng eller anhörigpeng som ibland framförs i den svenska debatten. Det som mer direkt kan överföras till svenska förhållanden är olika intressanta försök att utveckla samarbetet mellan den offentliga omsorgen och frivilliginsatser till stöd för anhöriga.

Inför framtiden förefaller det rimligt att förmoda att omsorgen mellan makar eller samboende kommer att vara lika omfattande som i dag.Däremot är det svårare att uttala sig bestämt om potentialen av insatser från barn och andra närstående som inte sammanbor med den hjälpbehövande, trots att vi sett att de ökat kraftigt under 1990-talet. Något man bara kan spekulera om är under vilka villkor denna omsorg ges eller mottas. Om den hittillsvarande utvecklingen fortsätter, och det även i framtiden blir allt svårare att få offentlig vård och omsorg, kan detta åstadkomma stora spänningar mellan generationer och i samhället i stort.

När det gäller samhällets möjligheter att med olika insatser underlätta för anhöriga som vårdar, pekar erfarenheterna på att mycket kan göras, som är av stort värde men utan större kostnader. Detta kan dock inte tas som intäkt för att lägga ett ännu större vård- och omsorgsansvar på familjen och anhöriga. Det är över huvud taget osäkert om man med insatser från samhällets sida kan påverka familjens och anhörigas benägenhet att vårda. Å andra sidan är det risk för att de anhöriga exploateras, om samhället inte stödjer dem. Samhället kan underlätta för de anhöriga och förebygga att de slits ut. Här finns ett stort socialpolitiskt dilemma. Det är varken möjligt eller önskvärt att ersätta familjens och anhörigas insatser med offentlig omsorg. Det betyder att om anhörigas benägenhet att vårda skulle avta, skulle välfärdssystemet på detta område rämna. Däremot kan samhället befrämja anhörigomsorgen genom att upprätthålla nivån och kvaliteten på den omsorg som riktar sig till vårdtagarna, samtidigt som de anhöriga får ett särskilt stöd.

Med tanke på anhörigomsorgens omfattning och betydelse för samhället, är det nödvändigt att den får en centralare roll i diskussionen om hur framtida vård- och omsorgsbehov ska tillgodoses och finansieras. Varje lösning måste ta hänsyn till att äldreomsorgen i allt väsentligt under de senaste årtiondena varit ett partnerskap mellan samhället och familjen och att framgångsrika lösningar måste bygga på detta.