Kunskapen om korttidsvårdens funktion, innehåll och kvalitet är ytterst begränsad såväl internationellt som när det gäller svenska förhållanden. För att belysa oklarheter som finns i korttidsvårdens innehåll, tog Socialstyrelsen initiativ till en undersökning våren 2002. Syftet med denna kartläggning av korttidsvården har varit att söka kunskap om det kommunala korttidsboendets roll och funktion samt undersöka vilka vårdtagare som använder korttidsvårdsplatserna.

Undersökningen bygger på ett urval äldreboenden eller enheter från en tidigare undersökning av kommunala särskilda boendeformer. De kommuner som i denna tidigare undersökning uppgivit att de hade speciella korttidsboenden, eller enheter med korttidsvård, utgjorde urvalet. Undersökningen kom att omfatta 23 enheter från 17 olika kommuner. På enheterna var 339 personer inskrivna för korttidsvård och för 315 av dessa har uppgifter lämnats.

Resultatet av undersökningen visade att det vanligen krävs ett biståndsbeslut för att få en plats i korttidsvården men att en korttidsvårdsplats i enstaka fall, kan beläggas av en sjuksköterska. Vid denna kartläggning var 87 procent av platserna belagda. När det gäller avlösningsvård är det ju naturligt att de flesta vårdtagarna kommer till korttidsvården via hemmet. Vi såg att rehabiliteringsvårdtagarna företrädelsevis kom från sjukhuset, men att det inte var så stor skillnad när det gällde övriga orsaker. Bland de som hade korttidsvård av organisatoriska skäl (framförallt i väntan på permanent plats i särskilt boende) var det i stort sett lika vanligt att vårdtagarna kom från hemmet som från sjukhuset. Att korttidsvården primärt skulle fylla en funktion för de medicinskt färdigbehandlade får inget direkt stöd i denna undersökning. Vårdtagarnas fysiska och psykiska status ställer stora krav på vårdpersonalen. Det var en stor andel av vårdtagarna som hade vårdkrävande diagnoser som hjärt-kärlsjukdomar och neurologiska sjukdomar. Detta innebar att ADL förmågan var starkt begränsad för flera av vårdtagarna. Personalen måste assistera två tredjedelar av vårdtagarna vid toalettbesök, hjälpa 40 procent vid förflyttning och assistera nästan lika många vårdtagare mer eller mindre vid måltiderna. Klart över hälften hade i denna undersökning någon form av minnesstörning och en femtedel hade någon demensdiagnos. Många av de äldre vårdtagarna hade ett stort antal regelbundet ordinerade läkemedel. Det ställer krav på läkarmedverkan i korttidsvården.

De kriterier som fanns för bistånd genom korttidsvården var inte särskilt specifika vilket tyder på att korttidsboendena inte hade en speciell inriktning. Enheter med inriktning mot en specialitet skulle troligen kunna ge en bättre vård och kunna ha en mer kompetent personal för sin specialitet. Vid en blandad korttidsvård kan det också vara svårt att motivera varför vården skiljer sig åt mellan olika vårdtagare t.ex. varför en vårdtagare får rehabilitering men inte en annan. De som använder avlösningsvård och rehabilitering tycks också vara de som utnyttjar korttidsvården under kortast tid, vilket skulle kunna vara en fördel vid en specialisering av vården. Detta skulle kunna användas som argument för att vika begreppet korttidsvård för dessa vårdformer men de kännetecknas också väl av sitt innehåll tjänar sannolikt i längden på att utvecklas som rehabiliteringsverksamhet respektive avlösningsvård. Kanske kunde man samla avlösning och rehabilitering under samma tak.

Sammanfattningsvis kan alltså en specialisering av korttidsvården vara önskvärd ur kvalitetssynpunkt. En sådan specialisering ställer större krav på målsättning för vistelsen för individen och är sannolikt nödvändig för att garantera tillräckliga kvaliteter i vården.