Seniorboende – privata, men mer eller mindre kollektiva, boformer för personer 55 och över – växer och har på flera håll offentligt stöd. Det saknas beskrivningar av detta boende som idag täcker c:a 1 % av de äldre och som har en intressant förhistoria, med bl.a. diskussionen om pensionärshem och kvarboende på 1940-talet.

Seniorboendet Vättergården i Jönköping har 68 hyreslägenheter med 85 boende. De är i genomsnitt 79 år, 41 % bodde dessförinnan i villa, majoriteten kvinnor och ensamboende. Nio av tio är eller har varit gifta och 74 % har barn, men dessa och andra anhöriga bor ofta längre bort än som är vanligt bland äldre. Socialgrupp I och II är överrepresenterad bland de boende, men många har ändå relativt låga inkomster och bostadsbidrag. Drygt 4 av 10 har vissa eller stora problem att klara vardagen, men bara 13 % använder kommunal hemhjälp; ytterligare 26 % har någon annan form av kommunalt bistånd (färdtjänst, trygghetslarm och/eller matdistribution). Av dem som behöver hjälp är anhöriga den viktigaste hjälpkällan, men grannar gör insatser långt utöver vad man finner i andra undersökningar. De inbördes kontakterna och hjälputbytet i huset är omfattande: fler ger än som tar emot hjälp grannar emellan.

Den omfattande informella omsorgen tycks betyda att man använder mindre offentlig omsorg och vård än brukligt i dessa åldrar. Det är bara en liten grupp som vid undersökningstillfället står utanför alla hjälprelationer och de flesta deltar i de många aktiviteter som de boende själva tar initiativ till. Intressant är den stora betydelse som husmor i fastigheten har för de boendes känsla av trygghet och trivsel. Hon gör många och viktiga insatser för hyresgästerna: praktisk hjälp, besök i sjukvården, gymnastik m.m. Erfarenheter i andra kommuner tyder på att detta är en framtidsorienterad boendeform. Utländska erfarenheter pekar i samma riktning.