Den riksrepresentativa undersökning av hemmaboende äldre 75+ som gjordes våren 2000(Socialstyrelsen 2000a) är utgångspunkten för föreliggande två studier av äldre som själva är anhörigvårdare respektive av äldre som får anhörigvård.

Av äldre som själva är anhörigvårdare har i föreliggande undersökning enbart personer som vårdar någon i det egna hemmet valt att medverka; nästan alla är make/maka till den vårdade. Detta innebär en något beskuren bild av äldre som omsorgsgivare, men troligen en adekvat belysning av äldre som vårdar sin partner. Bland äldre som fick mycket hjälp-omsorg-vård intervjuades anhöriga, av dessa var drygt hälften en maka-make. Totalt omfattar intervjuerna 56 personer (20 respektive 36 i dessa två grupper). I båda kategorierna är likheterna mer slående än skillnaderna.

De flesta anhörigvårdare är själva äldre. Inte så få är män, särskilt inom äktenskapets ram. När makar står för omsorgen har vården ofta pågått länge och för en del har den medfört nedsatt hälsa.

Vårduppgifterna är ibland fysiskt och/eller psykiskt betungande och medför ofta inskränkningar i den anhöriges sociala liv. Få av dem har arbete och än färre har tagit ledigt för att vårda. De vårdade har vanligen mycket nedsatt funktionsförmåga och är helt beroende av vårdaren, något som är tydligt belastande. Ganska många är drabbade av demenssymptom eller andra kognitiva nedsättningar.

Det mest påtagliga är att så få använder offentlig hjälp. De som har sådan, har ofta mycket få insatser. De använder ett fåtal hemhjälpstimmar eller enbart annan hemtjänst såsom larm, matlåda och/eller färdtjänst. Många har dock fått sina bostäder anpassade och några får omfattande offentlig hjälp och är uttalat nöjd med den, men många av dem som inte har offentlig hjälp är också nöjda. Minst en tredjedel av anhörigvårdarna har uttalade önskemål om offentligt stöd.

Manliga anhörigvårdare använder sig oftare av offentlig hjälp (hemhjälp m.m.) än kvinnliga anhöriga. Många av vårdarna får också hjälp av andra anhöriga, när sådana finns att tillgå. Påfallande många står dock utan stöd från andra anhöriga, bland de yngre är många enda barnet eller det enda tillgängliga barnet. Totalt sett bor nästan alla vårdare tillsammans med eller mycket nära den de hjälper. De vårdade oftast färre anhöriga (partner, barn, syskon, annan släkt) än den äldre befolkningen i allmänhet.

Mycket få vårdare efterlyser spontant något offentligt stöd. Endast hälften efterfrågar hjälp när de får ta ställning till konkreta listor över tänkbara stödformer. De som önskar hjälp vill endera ha ”avlastning” och/eller rehabilitering respektive (mer) hjälp med hushållet. Endast en sjättedel avvisar offentligt stöd i alla former. När anhöriga formulerar önskemål är de ofta mycket blygsamma: ”om åtminstone blöjleveranserna kom i tid!”. De offentliga insatserna framstår ibland som fantasilösa, otydliga och inflexibla. Studien fann också flera exempel på anmärkningsvärda missförstånd. Uppenbart är att många av dessa anhörigvårdare har (fått) föga information om stödmöjligheter m.m.

Anmärkningsvärt många anhöriga (ca. hälften) önskar ekonomisk ersättning för sina insatser, några har redan små belopp för det de uträttar. När anhörigvårdare begärt ersättning har det för flera avslagits utan motivering eller på tveksamma grunder.

Trots allt är närmare hälften i stort sett nöjda med sin situation och med den offentliga hjälp de får. Undersökningen finner åtskilliga exempel på illa fungerande offentlig hjälp, men också flera goda exempel på välfungerande insatser med mycket nöjda vårdtagare och anhöriga. Knappt hälften av vårdarna är intresserade av kontakt med frivilligverksamhet, något som ett fåtal redan har. Dessa är i allmänhet tydligt nöjda med detta stöd.