Change search
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
Lagval för förrsäkringsavtal: särskilt utrymmet för partsautonomi
Jönköping University, Jönköping International Business School, JIBS, Commercial Law.
Jönköping University, Jönköping International Business School, JIBS, Commercial Law.
2006 (Swedish)Independent thesis Advanced level (degree of Magister), 20 points / 30 hpStudent thesis
Abstract [en]

The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention.

Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed.

Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation.

When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level.

The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies.

Abstract [sv]

Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval.

Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen.

I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag.

Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5.

Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen.

Place, publisher, year, edition, pages
2006.
Keywords [en]
choice of law, insurance contract, party autonomy
Keywords [sv]
lagval, försäkringsavtal, partsautonomi
National Category
Law
Identifiers
URN: urn:nbn:se:hj:diva-603OAI: oai:DiVA.org:hj-603DiVA, id: diva2:4319
Uppsok
samhälle/juridik
Supervisors
Examiners
Available from: 2006-11-28 Created: 2006-11-28

Open Access in DiVA

fulltext(354 kB)1591 downloads
File information
File name FULLTEXT01.pdfFile size 354 kBChecksum MD5
97a10da2c4c922c27465391fd8d019cd3da6fa05727892328c429a43adb771f06d46b124
Type fulltextMimetype application/pdf

By organisation
JIBS, Commercial Law
Law

Search outside of DiVA

GoogleGoogle Scholar
Total: 1591 downloads
The number of downloads is the sum of all downloads of full texts. It may include eg previous versions that are now no longer available

urn-nbn

Altmetric score

urn-nbn
Total: 1008 hits
CiteExportLink to record
Permanent link

Direct link
Cite
Citation style
  • apa
  • harvard1
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Other style
More styles
Language
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Other locale
More languages
Output format
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf