Att bemästra sambandet mellan bokstäverna och de ljud de representerar är en nödvändig förutsättning för att knäcka skriftens kod. Men vad händer efter att detta viktiga delmål har uppnåtts? Hur ser barns fortsatta skriftspråkliga användande ut i och utanför skolan? Vilka skriftspråkliga aktiviteter förekommer och inom vilka domäner äger de rum? Genom sin familj, sina fritidsintressen, sin skolgång och hela sin omvärld deltar barn i olika sociala och kulturella praktiker där en mängd skriftspråkliga aktiviteter förekommer. Datorspelandet, surfandet på Internet, sms:andet, boksamtalet i skolan, serietidningen, det egna fotbollslagets ställning i tabellen, besöken på bibliotekt, berättandet vid släktträffen, språkbyten och kodväxlingar utgör alla betydelsefulla sammanhang för skriftspråkliga aktiviteter – literacies – där olika mönster och relationer ingår och etableras. Det handlar om socialisations- och kommunikationsprocesser knutna till barns kulturella praktiker, där meningsskapande sker via talspråk och skriftspråk. En del barn bär in i dessa sammanhang med sig ett språk, många två och andra flera språk. Samtidigt har vår skriftkultur starkt förändrats under de senaste decennierna, många talar om en digital revolution där ny informationsteknik och nya medier öppnar upp för andra vägar till kunskap och nya sätt att läsa och skriva på. Begreppet literacy vidgar och expanderar vad läsande och skrivande handlar om. Det ständigt pågende lärandet betonas samt kommunikationen med andra, och det redskap det utgör för att kunna delta i vårt samhälle. Literacy är i högsta grad pluralistiskt genom att det täcker en mängd aktiviteter och användandet av mängd artefakter som inte går att separera från de praktiker de ingår i. Skriftspråkligt användande och lärande blir så vis inbäddat i sociala kommunikativa praktiker där flerspråkighet och multimodala uttryckssätt ingår. Från ett hermeneutiskt perspektiv tar utvecklandet av ny kunskap alltid sin utgångspunkt i vardagslivet. Genom språkanvändande gör vi vår röst hörd, vi skapar mening, bygger referensramar, förståelse och identitet i den kultur vi är medskapare av. Detta paper tar sin utgångspunkt i en nyligen påbörjad etnografisk studie. Studien fokuserar barns skriftspråkliga användande inom olika domäner och arenor i och utanför skolan. Två parallella intressen är centrala för denna studie; dels att studera de erfarenheter som barn gör avseende skriftspråkligt användande och dels vilka identitetsprojekt barn är medskapare till inom dessa olika arenor. Amibitionen är att följa ett antal barn från lågstadiet upp till mellanstadiet. Barns skriftspråkliga användande diskuteras i detta paper utifrån ett bildningsperspektiv, där individens möjlighet att hitta sin mening och sitt sammanhang förs fram. Mänskliga handlingar och relationer skapas genom en dubbel hermeneutik; vi redogör ständigt för vår narrativitet, vår berättelse utifrån vårt liv, och vi tas ständigt emot eller inte emot i olika grad genom omgivningens reaktioner. Varje jag talar för sig själv och har sin egen berättelse. Från ett postkolonialt synsätt är rätten att få berätta sin egen berättelse, att bli erkänd, inkluderad och lyssnad på avgörande. Allt detta ställs i texten i relation till skriftspråkligt användande och lärande.