Lavallagen trädde i kraft den 15:e april 2010 med anledning av Lavaldomen. Lavaldomen grundar sig i de stridsåtgärder som det Svenska Byggnadsarbetarförbundet vidtog mot lettiska arbetstagare som var utstationerade i Sverige 2004. Avsikten med stridsåtgärderna var att det lettiska bolaget skulle ingå svenskt kollektivavtal och tillämpa samma lönenivå som den svenska arbetstagarorganisationen, vilket innebar lika lön för lika arbete. En rädsla från svenskt håll fanns för låglönekonkurrens. Det lettiska bolaget var dock redan bundet av kollektivavtal i hemlandet. Stridsåtgärderna ansågs inte lovliga enligt förhandsavgörandet från EU-domstolen. Reglering i MBL och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet stred mot EU-rätten om fri rörlighet av tjänster. Syftet med uppsatsen är att analysera förändringarna i svensk rätt efter Lavaldomen, dels om de överensstämmer med EU och dels, genom komparation, vilka skillnader och likheter som finns i dansk rätt efter Lavaldomen. Utstationeringsdirektivet har implementerats genom kollektivavtal. EUs krav om lika behandling kan med metoden inte garanteras. Ett svenskt kollektivavtal kan för utstationerad inte tillämpas fullt ut. Svensk rätt har inte reglerat minimilön, vilket är ett krav som direktivet uppställer. MBL är efter Lavaldomen i harmoni med EUs bestämmelser och utstationeringslagen är huvudsakligen i harmoni med EU-rätten. Arbetsmiljöverkets roll, att förse utstationerad arbetskraft med information om vilka arbetsvillkor som ska tillämpas vid utstationering, bör utvecklas ytterligare och ett kontrollsystem för att arbetsvillkor efterlevs, likt det i Danmark, bör övervägas. Utstationeringslagen borde hänvisa direkt till en bestämmelse i centralt kollektivavtal där minimilön klart och tydligt ska framgå, även vad som berättigar lönetillägg och vilken lönenivå detta ger bör framgå för att inkluderas i begreppet minimilön.