Många svenska medborgare är bosatta i Spanien och erhåller pensioner som utbetalas från Sverige. Det svensk-spanska dubbelbeskattningsavtalet innehåller bestämmelser om hur fördelningen av beskattningsrätten ska ske mellan Sverige och Spanien. Enligt dubbelbeskattningsavtalet har båda länderna rätt att beskatta inkomsten varför dubbelbeskattning uppstår. Enligt dubbelbeskattningsavtalet ska dubbelbeskattningen undanröjas genom omvänd avräkning. Den omvända avräkningen innebär att den skattskyldige initialt erlägger skatt i både Sverige och Spanien. Storleken på den spanska skatten avräknas sedan från den svenska skatten vilket medför att samma belopp återbetalas till den skattskyldige. Fråga uppstår därför om den uppkomna situationen strider mot den fria rörligheten för personer samt om den omvända avräkningen överrensstämmer med skatteförmågeprincipen.

Den aktuella situationen står i strid med den fria rörligheten och utgör dold diskriminering samt ett hinder av den fria rörligheten. Ett hinder mot den fria rörligheten kan rättfärdigas genom fördraget eller genom den ”rule of reason”-doktrin som uppkommit genom praxis. Den aktuella diskrimineringen kan dock inte anses rättfärdigad genom vare sig fördraget eller ”rule of reason”-doktrinen.

Skatteförmågeprincipen ligger till grund för det svenska skattesystemet och innebär att skatt ska betalas utifrån den skattskyldiges förmåga. Den omvända avräkningen innebär således att den skattskyldige måste erlägga skatt i både Sverige och Spanien. Båda länder har fastställt en intern skattesats som anses skälig för den skattskyldige. Då den skattskyldige måste betala båda dessa skatter kan denna beskattning inte anses omfattas av den skattskyldiges skatteförmåga. Omvänd avräkning kan följaktligen inte anses överrensstämma med skatteförmågeprincipen.