Abstract

The use of temporary agency workers has increased significantly during the last decades. Due to considerable differences in the legal status and working conditions of temporary agency workers within the EU, the directive 2008/104/EC on temporary agency work was adopted in 2008. The current directive has a two folded purpose, first and foremost to improve the employment and working conditions for temporary agency workers, by establishing the principle of equal treatment. The second purpose is to create greater acceptance for the temporary work agencies, and also to review and remove any unjustified restrictions or prohibitions against them.

There are several different models for labour market regulation represented within the EU. The Swedish and Nordic model has through history relied heavily on regulation via collective agreements, entered into by the social partners, with a minimal amount of state interference and regulation.

For Sweden there is a potential problem in the implementation of the directive on temporary agency work, since it follows from case law by the European Court of Justice (ECJ). That the Swedish type of collective agreement, that lacks universal applicability, is insufficient as the sole means of implementing EU directives establishing rights for all workers.

The main purpose of this thesis is to analyze if and how it’s possible to implement the directive on temporary agency work, within the established Swedish model for labour market regulation, and at the same meet the requirements of the EU-law.

Sammanfattning

Användandet av uthyrd arbetskraft från bemanningsföretag har ökat avsevärt de senaste decennierna. EU:s bemanningsdirektiv 2008/104/EG har tillkommit med anledning av att arbetsvillkoren och den rättsliga regleringen med avseende på bemanningsarbete idag skiljer sig kraftigt bland EU:s medlemsstater. Bemanningsdirektivet har ett tudelat syfte, dels syftar det till att förbättra arbetsvillkoren för bemanningsanställda genom införandet av en likabehandlingsprincip av bemanningsanställda. Därtill syftar direktivet till att skapa större acceptans och undanrö-ja hinder för bemanningsföretagen.

Inom EU:s medlemsstater finns en rad olika arbetsmarknadsmodeller representerande. Den svenska och nordiska modellen karaktäriseras av minimalt med statlig reglering, och en hög grad av reglering genom kollektivavtal som förhandlas fram och sluts mellan arbetsmarknadens parter. Den kontinentala modellen som kan sägas var den härskande inom övriga EU och så även för EU:s reglering, bygger på reglering genom lag och en lagfäst möjlighet till att allmängiltigförklara (utsträcka) vissa kollektivavtal. Vilket innebär att arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal, tvingas tillämpa ett visst avtal. För Sveriges del uppkommer ett potentiellt problem i genomförandet av bemanningsdirektivet, då det följer av äldre rättspraxis från EU-domstolen att vår svenska typ av kollektivavtal inte är ett fullgott sätt att implementera EU-direktiv.

Det huvudsakliga syftet med denna uppsats är att utreda om och hur det går att genomföra bemanningsdirektivet inom den svenska modellen, och samtidigt leva upp till de krav som följer av EU-rätten. Enligt min bedömning kommer det krävas att en bakomliggande lagstiftning införs, som garanterar direktivets skydd för samtliga arbetstagare. Den nödvändiga lagstiftningen kan dock utformas på ett sätt som inte undergräver den svenska modellen.