Syftet med detta arbete är att undersöka hur fyra gymnasieskolor i en kommun organiserar specialundervisning. Frågeställningarna är följande:

Hur ser de fyra gymnasieskolorna på specialundervisning?

Hur når skolorna elever i behov av särskilt stöd?

Vilka elever har i praktiken rätt till specialundervisning?

För att få svar på dessa frågor genomfördes intervjuer med de personer som ensamt eller tillsammans med andra ansvarade för specialundervisningen på de gymnasieskolor som valdes ut.

Trots att tidigare forskning påstår att inkluderande specialundervisning är det bästa så bedrivs idag i stort sett enbart segregerande specialundervisning på håltimmar och andra lediga tider.

Gymnasieskolorna har i stort sett samma syn på specialundervisning, emellertid är skillnaderna i deras sätt att upptäcka elever i behov av stöd stora. Vissa skolor genomför tester under första terminen av gymnasiet för att upptäcka elever i behov av stöd, medan andra skolor låter tiden utvisa var eleven ligger i sin utveckling.

I teorin har enligt skolorna alla elever rätt till specialundervisning, dock fokuseras det främst i praktiken på de elever med någon slags svårighet. För elever som är särbegåvade inom ett eller flera ämnen finns inga uppdrag inom specialundervisningen på de undersökta skolorna.