Individens rätt till rättvis rättegång inom skälig tid har sedan 1951 funnits i Europakonventionens mänskliga fri- och rättigheter, EMRK, för att försäkra individen om den grundläggande rätten. Rättsläget ser ut som sådant att Sverige inte alltid lyckas uppfylla konventionens innehåll, då flera mål varje år förenas med oskäligt långa väntetider mellan förundersökning till slutdom.

Uppsatsens syfte är att utreda hur svenska domstolar beaktar artikel 6.1 EMRK, varför rätten till rättvis rättegång inte har fått grundlagsstatus hittills i Sverige samt i vilken utsträckning de rättigheter i artikel 6.1 EMRK återfinns i svensk rätt. Syftet är även att besvara varför grundlagsreformeringen kan ha en positiv inverkan på rättsläget.

EMRK inkorporerades i svensk rätt 1995, då uppkom en diskussion om den nya lagens rättsliga status, men det avgjordes snabbt att lagen inte skulle få grundlagskydd. Ett starkt argument bakom beslutet var att det i sådana fall skulle innebära dubbelreglering på ett antal rättigheter som redan stadgades i regeringsformen. Författaren tror att rätten till rättegång inom skälig tid föll bort som en följd av regeringens argument, vilket idag orsakar ett antal konventionsbrott i Sverige. Staten är skyldig att gottgöra för konventionsbrotten enligt artikel 13 EMRK, genom att vidta åtgärder som en följd av brottet. Genom tiden har ett antal åtgärder uppkommit genom praxis, som ett komplement till lag för att gottgöra för de brott som begås på området. Utöver de kompensationsalternativ som diskuteras i uppsatsen finns lagen om förtursförklaring i domstol, där tanken är att mål som har dröjt oskäligt länge ska kunna förtursförklaras av domstol, detta för att gottgöra för förseningen innan det är för sent. Tillämpning av det alternativet skulle då leda till att ingen kompensation behöver utgå, då det i slutändan inte blir tal om ett konventionsbrott.

Propositionen ”En reformerad grundlag” är planerad att träda ikraft 2011, ifall förslaget röstas igenom för en andra gång. Däri stadgas bland mycket annat rätten till rättvis rättegång inom skälig tid. En reformering är enligt författaren en långsiktig lösning på problemet. Reformeringen kan resultera i minskning av antalet brott, vilket skulle innebära färre skadeståndsanspråk mot staten. Den planerade reformeringen är därmed enligt författaren nödvändig för att värna om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter, vilket borde vara en självklarhet för en demokratisk rättsstat som Sverige.