Försäkringsmarknaden i Sverige har stor samhällsekonomisk betydelse. Tillgångarna inom försäkringsbranschen är betydande och år 2004 omsatte denna sektor över 2000 miljarder kronor. Utbudet av försäkringar är stort och området är komplext. Det är därför svårt för en utomstående, en försäkringstagare, att bedöma och värdera olika försäkringslösningar och det är även svårt att avgöra vilket bolag som på bästa sätt skyddar den individuelles behov. Av denna anledning har det upprättats ett flertal regelverk som reglerar försäkringsverksamheten.

Uppsatsen handlar om den informationsplikt som föreligger då en försäkringstagare eller en försäkringsförmedlare säljer en försäkring till en försäkringstagare. Försäljningen sker vanligtvis genom telefon då muntlig information ska ges till försäkringstagaren om försäkringens innehåll och om försäkringstagares rätt till ångerrätt. Många av dagens försäkringsförsäljare och försäkringsförmedlare jobbar på provision vilket gör att dessa kan tänkas ”slitas” mellan två motstridiga intressen. Intresset av att ge försäkringstagaren en tillförlitlig information om försäkringsvillkoren kan tänkas vika för intresset att sälja en försäkring. Önskan att vilja sälja försäkringen kan således komma i strid med informationsplikten som finns enligt lagstiftning. Uppsatsens syfte är därför att undersöka om den information som muntligen ges till försäkringstagaren är i enlighet med lag.

Genom en empirisk undersökning där 13 försäkringsförsäljare från tre olika bolag har medverkat har det framkommit att det finns brister i det muntliga information som ges till försäkringstagaren. Bristen finns framför allt vid information om ångerrätt. Ångerätten är en viktigt rätt för försäkringstagaren och att inte informera om denna är en allvarlig brist.

Genom undersökningen har det även framkommit att det finns vissa brister i försäkringsförsäljares kunskap om informationsplikten och om bakomliggande lagstiftning. En försäkringsförmedlare synes  idag ha mer ingående kunskap om informationsplikten och om bakomliggande lagstiftning än vad en försäkringsförsäljare anställd på ett försäkringsbolag har. En förklaring till detta kan vara att Finansinspektionen ställer höga krav på en försäkringsförmedlares kunskap. KO som är tillsynsmyndighet för försäkringsförsäljare borde utforma liknade krav för att förbättra försäkringsförsäljarnas kunskap. Då kunskapen är otillräcklig finns risk att försäkringstagaren inte får rätt information. Dock ska sägas att kunskapen om försäkringarna och dess innehåll har varit tillfredställande.