Denna studie avser att besvara var mervärdesbeskattning sker, ur ett EG-rättsligt perspektiv, vid tjänstehandel till en beskattningsbar person med flera fasta etableringsställen i olika medlemsstater. Tjänsterna förvärvas vid den plats där den beskattningsbara personen har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet men tillhandahålls den beskattningsbara personens olika fasta etableringsställen. Studien företas med anledning av rådets direktiv (2008/8/EG) av den 12 februari 2008 om ändring av direktiv 2006/112/EG med avseende på platsen för tillhandahållande av tjänster (EUT L 44, 20.2.2008 s. 11-22).

Utgångspunkten för att besvara studiens syfte är huvudregeln i artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse som träder i kraft den 1 januari 2010. Artikeln stadgar att platsen för tillhandahållande av tjänster till en beskattningsbar person ska vara den plats där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Om tjänsterna tillhandahålls den beskattningsbara personens fasta etableringsställe, som är beläget på en annan plats än där denna person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet, ska mervärdesbeskattning ske där. Artikeln ger upphov till tolkningsproblem och behörighetskonflikter mellan konkurrerande stater, varför en enhetlig tolkning av begreppet fast etableringsställe erfordras. Tolkningsproblemen avser definitionen av ett fast etableringsställe och frågan när en tjänst kan hänföras till ett fast etableringsställe.

En utredning av EG-domstolens praxis visar att ett fast etableringsställe måste uppvisa en tillräcklig grad av varaktighet och en lämplig struktur avseende personella och tekniska resurser för att självständigt kunna tillhandahålla bestämda tjänster. Platsen där en beskattningsbar person har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet är den primära anknytningspunkten. Hänsyn till en annan plats, till eller från vilket tjänsterna tillhandahålls, kommer endast i fråga om den primära anknytningen inte leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt eller då en konflikt med en annan medlemsstat uppstår.

Slutsatsen är att mervärdesbeskattning vid tillhandahållande av tjänster till fasta etableringsställen i olika medlemsstater bör ske vid den plats där de fasta etableringarna är belägna. En sådan slutsats leder till en rationell lösning ur beskattningssynpunkt vilket medför att tjänsterna kan hänföras till de fasta etableringarna. Vid ett sådant fastställande tillgodoses den allmänna principen om att beskattning bör ske i konsumtionslandet. Slutligen tillgodoses det grundläggande syftet med artikel 44 mervärdesskattedirektivets ändrade lydelse vilket är att förhindra behörighetskonflikter och snedvridning av konkurrensen.