Rapporten redovisar resultatet av en studie av avstämningsmöten som ett effektivt redskap i den en­skildes rehabilitering. Nio avstämningsmöten spelades in på ljud­band­spelare och följdes genom del­tag­ande observation. Varje möte har följts upp med intervjuer med samtliga mötes­deltagare. Studerade möten och efterföljande intervjuer har analyserats med frågeställningar uti­från avstämnings­mötets kommunikativa processer och deltagarnas upplevelse av mötet och dess betydelse.

Analysen visar att de försäkrade har en relativt stor andel av det totala talutrymmet räknat i procent av det antalet ord som yttras under ett möte. Samtidigt visar efterintervjuerna att hälften av de försäkrade upplevde sig stå utanför händelsernas centrum under mötet. Detta uppfattades istället mest som en sak mellan andra deltagande parter såsom mellan Försäkrings­kassan och arbetsgivaren eller mellan Försäkringskassan och sjukvården. Det tycktes kräva ett relativt stort mått av initiativ från den försäkrade själv för ta aktiv del av mötet.

Analysen av interaktionen vid inspelade avstämningsmöten visar att en stor del av mötena ut­veck­lade sig som en slags förhandling där olika ”myndighetsröster” utgick från ”sitt” perspektiv i arbetet med att rehabilitera den försäkrade tillbaka till arbete. Under förhandlingen i mer okomplicerade fall tenderade handläggarna från Försäkringskassan snabbt acceptera de hinder för att förkorta rehabiliteringsprocessen som arbetsgivaren, stödd av den försäkrade, presenterade. I mer komplicerade fall tycks sjukvården utgöra den främsta gränspostering som legitimerar vid vilken tidpunkt och i vilken ut­sträck­­ning arbetsåtergång är möjlig. I diskussioner omkring individens arbetsförmåga domi­nerade aspekter som fysisk arbetso­för­måga hos individen tillsammans med fysiska hinder på arbets­platsen. Andra aspekter av arbets­för­måga så som motivation, social förmåga, kompetens etc. diskuterades i ringa utsträckning om alls.

Trots intentionen att avstämningsmöten ska bygga på samverkan mellan olika parter involv­erade i individens sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocess tycks det finnas en väsentlig poten­tial för för­bättring av samordningen mellan framför allt Försäkringskassan och sjukvården, men även mellan Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. En annan möj­­lig­het till för­bättring som framträder är hur resultatet av SASSAM-kartläggningen prak­tiskt kommer till användning under mötet för att öppna för en diskussion omkring resurser snarare än hinder och om arbetsförmåga ur ett flerdimensionellt perspektiv. Generellt saknades diskussioner om den försäkrades arbetsförmåga i relation till arbeten på arbetsmarknaden i stort.

Utifrån studiens resultat finns fog för fortsatt diskussion om avstämningsmötet ska vara den själv­klara metoden i alla sjukfall som överstiger en viss tidsgräns eller om det behövs en differentiering av såväl mötets upplägg och syfte som vilka som kommer ifråga för ett sådant möte. Mer varierande och målgruppsanpassade möten med en tydlig målsättning om samverkan och samarbete mellan medverkande parter skulle sannolikt öka mötets effektivitet och menings­fullhet. Färre avstämningsmöten skulle ge utrymme för större satsning på möten omkring försäkrade med svårare problematik. Det skulle vidare öka möjligheten för handläggare att specialisera sig också utifrån den problematik som gäller för olika grupper av försäkrade.