Att upptäcka barn som far illa är en uppgift för samhället. Merparten av världens länder har genom Barnkonventionen förbundit sig att ha effektiva system för att upptäcka barn som far illa. Det svenska systemet innebär att verksamheter som möter barn och föräldrar har en skyldighet att anmäla misstankar om barn som far illa till den sociala barnavården. Allmänheten uppmanas också att anmäla, och barn och familjer kan själva ansöka om stöd. Ambitionen bakom systemet är att de barn som är i störst behov av stöd och skydd ska upptäckas. Tidigare forskning har visat påtagliga skillnader i fråga om vilka barn som blir föremål för aktualiseringar och utredningar hos den sociala barnavården. Däremot saknas kunskap om skillnaderna kan förklaras utifrån skilda behov eller utifrån skilda föreställningar om behov, så kallad bias. Vidare saknas kunskap om det är samma barn som upplever sig fara illa som också aktualiseras och utreds.

Det övergripande syftet med avhandlingen är att öka kunskapen om barn som far allvarligt illa, samt om dessa barn upptäcks och sorteras vidare till social barnavård. Fokus ligger på två områden. Dels vad som utmärker barn som far allvarligt illa, dels vad som bidrar till sorteringen av dessa barn, när de aktualiseras samt när de bedöms vara i behov av vidare utredning inom den sociala barnavården.

Avhandlingen består av fyra empiriska studier baserade på data från det longitudinella forskningsprogrammet Longitudinal Research on Development to Young Adults (LoRDYA) som utgår från 1884 barn. Dessa rekryterades år 2013, vid 12 och 13 års ålder, i fyra små- och medelstora kommuner i Sverige. Metodologiskt tillämpas olika analytiska ansatser, såväl variabelcentrerade metoder som personcentrerade metoder. Genomgående används olika former av regressionsanalyser för att undersöka det unika bidraget av varje faktor kontrollerat för övriga faktorer.

Resultaten visar att drygt vart fjärde barn någon gång under tonårstiden har självskattade tecken på att fara allvarligt illa. Detta trots att en mycket strikt definition av att fara allvarligt illa tillämpades. Barn med självskattade tecken på att fara allvarligt illa har mer kontakt med vanliga aktualiseringskällor, exempelvis polis, hälso- och sjukvård och elevhälsa, på grund av svårigheter än vad andra barn har. Drygt en femtedel av alla barn blir någon gång under tonårstiden aktualiserade till den sociala barnavården, men mindre än hälften av dessa aktualiserade har självskattade tecken på att fara allvarligt illa. Skillnaderna i vilka som blir aktualiserade kan främst förklaras av familjeförhållanden, där de förhållanden som utmärker sig är att ha en ensamstående förälder och att familjen lever i fattigdom. När aktualiseringar bedöms hos den sociala barnavården sorteras drygt en tredjedel av alla aktualiserade barn med självskattade tecken på att fara allvarligt illa ut. Flickors aktualiseringar blir i större utsträckning föremål för utredning än pojkars aktualiseringar. Sannolikheten för utredning ökar för flickors aktualiseringar om de har självskattade tecken på att fara allvarligt illa eller lever i fattigdom. När aktualiseringar handlar om pojkar minskar sannolikheten för utredning ju äldre pojken är eller om aktualiseringsskälen gäller beteendeproblem i kombination med försummelse. Tidigare aktualiseringar ökar utredningsbenägenheten i störst utsträckning oberoende av kön.

Fynden diskuteras utifrån avhandlingens teoretiska ramverk. Slutsatsen är att systemet för att upptäcka barn som far illa har låg sensitivitet, eftersom många barn som far allvarligt illa sorteras ut. Systemet verkar därtill ha låg specificitet eftersom att leva med en ensamstående förälder eller ha knappa ekonomiska förhållanden verkar tolkas som faktiska indikatorer på att barnen far allvarligt illa, snarare än riskfaktorer, medan frånvaron av dessa förhållanden tvärtom tolkas som att barn inte far illa.

Introduction

Most countries in the world, including Sweden, have committed themselves to establishing effective systems for identifying children at risk of harm through the Convention on the Rights of the Child. In Sweden, the detection of at-risk children relies on mandatory reporting, encouraging public referrals, and self-referrals for support. The underlying principle is that the system should identify children in the greatest need of support and protection. However, previous research has unveiled substantial disparities among children subjected to referrals and investigations by Child Welfare Services. There is a lack of knowledge regarding whether the same children who perceive themselves as being severely exposed to maltreatment or behavioural problems are also the ones subject to referrals and investigations. Furthermore, there is a lack of knowledge about whether the identified differences can be explained by different needs or beliefs about needs, in other words, biases.

Objective

The overall aim of this dissertation is to increase knowledge about children who are severely exposed to child maltreatment or behavioural problems and whether society detects them. The study focuses on two areas: characteristics of children who are severely exposed to maltreatment or behavioural problems, and what contributes to the processing of these children, both when they are referred to Child Welfare Services and when assessments are made whether further investigation by Child Welfare Services is necessary.

Methods

The dissertation comprises four empirical studies utilising data from the longitudinal research program Longitudinal Research on Development to Young Adults (LoRDYA). It employs both variable-centered and person-centered methods on a sample of 1884 children recruited in 2013 at the ages of 12 and 13. These children resided in four small-to-medium-sized municipalities in Sweden. The primary approach for analysing data is through regression analyses.

Results

The findings show that approximately every fourth child at some point during adolescence had indicators of being severely exposed to maltreatment or behavioural problems. These children also had more contact than other children with common referral sources due to difficulties. About every fifth child was subject to referrals to the Child Welfare Services at some point during adolescence. Still, fewer than half of the children with self-rated indicators of severe exposure to maltreatment or behavioural problems were referred. These differences in who were severely exposed and who were referred could be explained to a greater extent by factors such as living with a single parent, having teenage parents, living in socioeconomic hardship, having a foreign background, spending more time with friends who smoke, and attending more socially disadvantaged schools. When referrals were assessed by the Child Welfare Services, approximately one-third of referred children who had self-rated signs of severe exposure to maltreatment or behavioural problems were screened out. Referrals about girls were more likely to be investigated than referrals about boys. For referrals about girls, factors such as self-rated severe exposure to maltreatment or behavioural problems and socioeconomic hardships contributed to the likelihood of investigation. For referrals about boys, the likelihood of investigation decreased if the referrals contained suspicions of neglect and behavioural problems, and the likelihood decreased when age increased. Prior referrals were of importance for both boys and girls.

Conclusion

The findings are discussed using concepts from life course theory, bioecological perspectives, and prevention science. In conclusion, the system for detecting children at risk of harm has low sensitivity, meaning that many severely exposed children are not being identified. Additionally, there is low specificity, with the absence of risk factors of single-parenthood and poverty being interpreted as protective indicators. Children with absence of the aforementioned risk factors may be severely exposed to maltreatment and behavioural problems despite not being identified by the system.