Covid-19-pandemin var ett stresstest som visade tillståndet i svensk äldreomsorg. Redan före pandemin hade äldreomsorgen stora problem med att finansiera och att upprätthålla kvaliteten i verksamheten och framför allt att rekrytera och behålla personal.

Den svenska Coronakommissionens uppföljning av äldreomsorgen under pandemin pekar på flera problem: Den övergripande strategin att skydda de äldre misslyckades. Äldreomsorgen saknade beredskap och var illa rustad för en pandemi, vilket berodde på brister kända sedan tidigare: En fragmenterad organisation lokalt och nationellt, underbemanning, bristande kompetens, ett otillräckligt regelverk, hinder för kommunerna att anställa läkare och bristande tillgång till medicinsk utrustning i särskilt boende.

Kommissionen riktar kritik mot staten, regionerna såväl som kommunerna för bristande beredskap, senfärdighet, dålig samverkan mellan statliga myndigheter och mellan staten, regionerna och kommunerna. Oklara ansvarsförhållanden gjorde det svårt att peka ut skuldbördan för dessa brister.

Äldreomsorgens struktur utgör förutsättningarna när det gäller samverkan mellan olika myndigheter, huvudmän, och verksamheter. Styrning och samordning av hälso- och sjukvård och social omsorg från nationell nivå har länge varit en stridsfråga i Sverige. Pandemin ledde till krav på att staten måste få ett tydligare ansvar för att leda och samordna insatserna, såväl löpande som vid nationella kriser.

Förändringar av äldreomsorgens struktur och styrning är i närtid osannolika och de gamla problemen med kostnadsutvecklingen, kvaliteten och personalproblemen har snarast blivit ännu större. Svensk äldreomsorg har i dag stora problem med hållbarheten och står inför ännu större utmaningar i framtiden.