Det övergripande syftet med avhandlingen var att studera hemrehabilitering ur ett personcentrerat perspektiv där de tre första delstudierna utgår ifrån ett kommunalt hemrehabiliteringsprojekt som pågick mellan 2015-2022 i södra Sverige. Kvalitativa och kvantitativa data som samlades in i utvecklingssyfte inom hemrehabiliterings-projektet gjordes tillgängliga för vetenskapliga analyser inom doktorandprojektet. Första delstudien är en kvalitativ studie som utforskade vilka aspekter äldre personer upplevde var av värde för dem i hemrehabilitering. Andra delstudien är en kvantitativ analys av förändringar i funktion och aktivitetsförmåga och hälsa samt faktorer som kan ha påverkat dessa förändringar. Tredje delstudien undersökte relationer mellan standardiserade tester och ett självrapporterat frågeformulär som används vid hemrehabilitering och om det fanns könsskillnader inom och mellan bedömningarna. Avhandlingens fjärde och sista delstudie är en scoping review för att undersöka det internationella kunskapsläget av äldre personers upplevelser av hemrehabilitering. Det sammanlagda resultatet beskrivs och reflekteras utifrån McCormack & McCance’s ramverk för personcentrerad praktik.

Resultatet visade att förutsättningar för personcentring fanns i hemrehabiliteringen då deltagarna upplevde personalen som professionellt, socialt och känslomässigt kompetenta. Hemmet som rehabiliteringens sammanhang var uppskattat av de äldre personerna och upplevdes som naturligt att träna i. Det fysiska hemmet innebar både möjligheter och hinder för vardagliga aktiviteter och delaktighet i samhället. För personcentrerade processer var teamsamverkan med internt lärande i hemmet viktigt. När deltagarna involverades som en naturlig del i teamet i hemmet främjades en jämlik relation mellan personal och deltagare. Dock upplevde vissa deltagare en bristande respekt från personalen kring deras integritet och att deras autonomi begränsades när hemmet blev en arbetsplats. En kombination av standardiserade tester och ett självskattningsinstrument bidrog till en kompletterade bedömning av funktion och aktivitetsförmåga. Det framkom dock könsskillnader inom och mellan bedömningsinstrumenten. Hemrehabiliteringen baserades på vad deltagarna själv ansågs vara viktigt för dem. Dock fanns upplevelser av motsatsen där insatsen inte överensstämde med önskemål eller behov. Intensiv rehabilitering med träning av arbetsterapeut och, med statistisk tendens, fysioterapeut var associerat med en förbättrad mobilitet. För deltagare som inte kunde påverka antalet besök och tidpunkt upplevdes ibland besöken som olägliga eller som alltför frekventa. Personcentrerade resultat av hemrehabiliteringen var upplevd förbättrad funktion och aktivitetsförmåga, ökad självständighet, insikt i och ökad tillit till egna förmågor och en känsla av kontroll i vardagen. Mätbara förbättringar framkom inom funktion och aktivitetsförmåga samt självskattad hälsa. De flesta deltagare upplevde att de fått vara delaktiga i beslut och var nöjda med insatsen, vilket dock inte gällde för alla. Avhandlingens slutsats är att hemmet som sammanhang för rehabilitering verkar ha förutsättningar att kunna bidra till skapandet av en personcentrerad praktik. Vissa komponenter och mekanismer kan dock påverka hemrehabiliteringsprocessen negativt. Därför är personalens kompetens och färdighet i att kunna förstå, bedöma och hantera den äldre personens sociala, fysiska och känslomässiga hem som sammanhang för rehabilitering en förutsättning för att en personcentrerad process med personcentrerade resultat kan kunna ske. Avhandlingens implikationer för praktiken presenteras i form av en standardiserad strukturerad hemrehabiliteringsmodell för att guida en personcentrerad praktik.