Bakgrund: Personal inom vård och omsorg av personer med demenssjukdom står inför många svårigheter. I mötet med personer med demenssjukdomar kan svåra situationer uppstå till följd av den kognitiva nedsättningen. Personer med demenssjukdom kan ha svårt att förmedla sina önskemål eller berätta vad de varit med om. Det finns också organisatoriska svårigheter, som till exempel att det saknas personal med rätt utbildning och att det blir allt fler äldre med komplexa behov som behöver vård och omsorg.

Syfte: Det övergripande syftet är att undersöka hur personal inom vård och omsorg resonerar och agerar kring svåra situationer i mötet med personer med demenssjukdom med fokus på att inhämta samtycke (studie I) samt hur de resonerar och agerar när de misstänker våld i nära relationer som begås av anhöriga till personer med demenssjukdom (studie II).

Metod: Data insamlades genom totalt 22 gruppintervjuer med 101 personal som möter personer med demenssjukdom och deras anhöriga i sitt arbete. Intervjuerna syftade till att vara interaktiva, vilket innebär att deltagarna hjälper varandra att reflektera kring det givna ämnet. Studie I analyserades med kvalitativ innehållsanalys och studie II med tematisk analys.

Resultat: Övergripande resultat från de båda studierna visar att personal inom vård och omsorg om personer med demenssjukdom upplever flera svårigheter gällande att inhämta samtycke till vård- och omsorgsåtgärder samt att agera vid misstanke om våldsförekomst. Studie I visar att personalens strävan är att alltid låta personerna med demenssjukdom vara självbestämmande, men på grund av de funktionsnedsättningar demenssjukdomen innebär är det ibland svårt att få ett samtycke. I dessa situationer kan det hända att personal är de som fattar besluten om en åtgärd. De båda studierna visar också att personal känner sig osäkra på hur de bör handla eftersom det finns brister avseende stöd och hjälp från verksamheten, såsom riktlinjer och rutiner för att ha något att agera utifrån. Detta var särskilt tydligt i studie II, där personal uppger att de därmed känner sig utlämnade till sina egna erfarenheter, normer och värderingar. Vidare är ett övergripande resultat att personal behöver ha god kännedom om vilka personerna är, deras behov, vanor, känslor och preferenser. Om personerna med demenssjukdom inte kan berätta om vad de utsätts för behöver personalen kunna tolka individens beteende och se om något avviker från det vanliga.

Slutsats: De nära interaktionerna mellan personal och personer med demenssjukdom ställer höga krav på färdigheter och kompetens. Det råder en känsla av ansvar bland personalen när det kommer till att möta behoven hos personer med demenssjukdom. Personalen upplever osäkerhet när de inte har klar vägledning om hur de ska agera, och förutsättningarna ofta är otillräckliga. För att stödja personalen behövs tydliga rutiner och riktlinjer, kontinuerlig utbildning och handledning samt tid och möjlighet att reflektera över förhållningssätt.