Användning av planerade ledtider är en förutsättning för att effektivt kunna styra materialflöden och kapacitetsutnyttjande. I tillverkande företag krävs de exempelvis för att med hjälp av ledtidsförskjutningar beräkna starttidpunkter för tillverkningsorder från önskade färdigtidpunkter. Detta är exempelvis fallet vid användning av materialbehovsplanering och för bestämning av beställningspunkter i beställningspunktssystem. Planerade ledtider krävs också för att kunna använda fasta leveranstider vid tillverkning mot kundorder. Av de komponenter som ledtider består av anses kötiden vara den mest svårbestämbara och dessutom den som ofta utgör den största delen av ledtiden. De i företag vanligaste sätten att bestämma planerade ledtider är att antingen direktuppskatta den totala ledtiden baserat på erfarenhet eller att uppskatta var och en av de ingående komponenterna, exempelvis kötiderna, och sedan addera dem till en total ledtid. Det finns ett antal nackdelar med detta tillvägagångssätt, bland andra att kötiderna inte blir en funktion av kötidspåverkande faktorer som önskad utnyttjningsgrad och variationer i tider mellan ankomster och i operationstider. I en behovsstyrd planeringsmiljö där utgångspunkten är att kunna leverera när behov av att fylla på lager uppstår eller kund önskar få levererat inträffar önskade färdigtidpunkter slumpmässigt över tid. Via ledtidsförskjutningen inträffar följaktligen även planerade starttidpunkter slumpmässigt. Dessa starttidpunkter kan därmed betraktas som slumpmässiga ankomster av tillverkningsorder. Det ligger då nära tillhands att använda ett köteoretiskt angreppssätt för att beräkna kötider som ett alternativ till att basera dem på erfarenhetsuppskattningar. Vid tillämpning av köteoretiska beräkningsmodeller i det här sammanhanget föreligger två principiella problem som måste hanteras för att kunna åstadkomma trovärdiga resultat. Det ena problemet gäller de antaganden om exponentialfördelade ankomsttider mellan order och exponentialfördelade operationstider som förekommer i traditionella köteoretiska modeller. För att få någorlunda realistiska beräkningar behöver dessa beräkningsmodeller anpassas så att de bygger på mer realistiska och i praktiken förekommande fördelningar. Det andra problemet är att de kötider som beräknas med de teoretiska modellerna är medelkötider. Kötider är stokastiska variabler vilket innebär att kötiderna för enskilda tillverkningsorder varierar och som konsekvens att vissa order levereras för tidigt medan andra kommer att bli leveransförsenade och därmed påverka servicenivån, exempelvis i form andel order som kan levereras i tid. En modell för att beräkna kötider i den kontext det är fråga om här, måste följaktligen inte endast beakta önskade utnyttjningsgrader utan även kunna ta hänsyn till önskade servicenivåer. I den här studien har en sådan beräkningsmodell utvecklats. Modellens användbarhet och tillförlitlighet har också testats med hjälp av simulering.