En central utmaning inom logistik är att hantera variationer. Externa orsaker till variationer kan vara t.ex. osäker efterfrågan eller leverantörer med ledtider som avviker mot det förväntade. På motsvarande sätt kan variationer skapas internt genom partiformning eller oväntade avbrott i produktion. Variationer är en ständig utmaning för beslutsfattare eftersom de skapar obalans i verksamhetens flöden. Från ett resursperspektiv innebär variationerna en obalans mellan behov och tillgång av resurser och en viktig utgångspunkt är då att reducera dessa så långt som det är ekonomiskt försvarbart. De återstående variationerna måste absorberas på något sätt för att inte påverka leveransförmågan negativt. Buffertar fyller denna funktion där förmågan att absorbera avgörs av den typ av buffert som används och i kombination med var den är positionerad och hur stor bufferten är. Det finns i huvudsak tre olika bufferttyper och dessa är kopplade till material, kapacitet och ledtid. Baserat på syftet med buffertarna bör de positioneras på olika ställen och storleken på buffertarna baseras på variationer och den risk företaget är beredd att ta. En buffert kopplad till risk, i termer av stokastiska variationer, benämns här säkerhetsbuffert och är en del av en totalbuffert som utgör hela tillgången på en resurs. När buffertarna har fått sin initiala positionering och dimensionering så vidtar den löpande styrningen av buffertarna där de kan anpassas efter de behov som finns (det här kan i princip även omfatta omdimensionering och ompositionering genom ett iterativt förfarande). Olika typer av styrning kan då tillämpas. Konventionell styrning avser vanligen återkoppling av ett ”är-läge” (t.ex. en lagernivå) för att jämföra med ett s.k. ”bör-läge”. Ur ett affärsperspektiv bör styrningen istället ta sin utgångspunkt i ett mått på intern eller extern servicenivå kopplat till hur effekten av bufferten. Att på det här sättet tydliggöra utgångspunkten för buffertstyrning är central ur ett kundperspektiv (intern eller extern kund). Den erhållna servicenivån jämförs då löpande med en önskad servicenivå och används för att justera buffertens storlek men ibland är det inte tillräckligt att bara flytta fokus till servicenivå. Den här typen av styrning kräver dessutom ofta en högre grad av anpassningsförmåga vad gäller själva styrningen och det kan uppnås genom att tillämpa s.k. adaptiv styrning. Adaptiv styrning bygger på en större grad av flexibilitet jämfört med statisk styrning eftersom t.ex. även modellen i sig kan ändras. Statisk styrning bygger på att en styrmodell är identifierad och att nödvändiga parametrar i modellen är bestämda. Med det som utgångspunkt kan sedan bufferten styras mer eller mindre automatiskt med förhållandevis enkla medel. Om erhållen servicenivå avviker från den önskade kan det dock kräva att styrmetoden förändras och det kan göras på olika nivåer. Dels kan parametrar i den aktuella styrmodellen behöva anpassas och det betecknar vi som adaptiv styrning av typen ”Adaptiv-P”. I en del fall är det inte tillräckligt utan det är nödvändigt att förändra själva modellen som används för styrningen och det betecknas här som ”Adaptiv-M”. Hur detta görs beror dock till stor del på hur manuell, automatisk eller semiautomatisk styrning tillämpas. Den här artikeln illustrerar hur de två typerna av adaptiv styrning kan tillämpas på buffertstyrning och syftet med den här studien är därför att visa hur buffertstyrning med utgångspunkt i servicenivå är kopplad till ett adaptivt förhållningssätt.