Alla tillverkande företag i försörjningskedjor är utsatta för variationer av olika slag. Det kan vara fråga om variationer i efterfrågan på produkter, variationer i tillgång på kapacitet i de värdeförädlande processerna och variationer i tillgång på material att förädla. Sådana variationer påverkar effektiviteten negativt, både i materialflöden och i kapacitetsutnyttjande, och bör genom olika typer av åtgärder reduceras så längt som det är ekonomiskt försvarbart. De variationer som återstår och som inte kan reduceras ytterligare bör istället absorberas med hjälp av olika slag av säkerhetsbuffertar. Det kan exempelvis vara frågan om materialbuffertar av typ säkerhetslager, kapacitetsbuffertar av typ säkerhetskapacitet och tidsbuffertar av typ kötider och säkerhetsledtider.

Storleken på de olika buffertar som används påverkar både intäkter, kostnader och kapitalbindning. De måste därför positioneras i flödet och dimensioneras så effektivt som möjligt. Buffertar kan dimensioneras baserat på erfarenhetsmässiga bedömningar alternativt med hjälp av olika beräkningsmetoder. Med bedömningsmetoder måste buffertstorlekarna sättas på detaljerad nivå och det är i huvudsak endast personal som är involverad i den detaljerade operativa verksamheten som har rimliga förutsättningar att göra bra värderingar och fatta beslut. Det kan innebära att beslut som påverkar så för företaget avgörande framgångsfaktorer som leveransförmåga, kapacitetsutnyttjande och kapitalbindning till stor del måste fattas av enskilda medarbetare på ”golvnivå”. 

Med beräkningsmetoder blir buffertstorlekar en funktion av en beslutsparameter och indata på en eller flera buffertstorlekspåverkande variabler. De möjliggör att dimensionering i större utsträckning kan göras på en mer grupperad nivå och med mer managementbaserade beslut. Med beräkningsmetoder kommer dessutom buffertstorlekar att kunna relateras till faktorer som påverkar hur stora de bör vara, exempelvis att efterfrågevariationer påverkar ett säkerhetslagers storlek. I många förekommande beräkningsmetoder är beslutsparametrarna inte identiska med resultatvariablerna. Detta försvårar möjligheterna att sätta lämpliga värden. Metoderna utgår också vanligtvis från ett begränsat antal buffertpåverkande variabler och de teoretiska beräkningsmodeller som ingår i metoderna bygger oftast på förenklande antaganden. 

För att komma tillrätta med dessa svagheter med beräkningsmetoder och de osäkerheter som är förknippade med bedömningsmetoder är det väsentligt att tillämpa dem inom ramen för ett adaptivt tillvägagångsätt. Det innebär att mål sätts för önskade värden på varje resultatvariabel, så kallade ”bör-värden”, och att periodiskt och rutinmässigt genom resultatmätning få information om de verkliga utfallen, så kallade ”är-värden”. Är skillnaden mellan ett är- och ett bör-värde inte acceptabel anpassas värdet på beslutsparametern. I den här artikeln redovisas synpunkter på användning av bedömningsmetoder vs beräkningsmetoder, ett koncept för adaptiv styrning av säkerhetsbuffertar och en sammanställning av ett antal alternativa resultatvariabler som kan användas för att definiera ”bör-värden” och mäta ”är-värden” för respektive buffert.