Svenskt välstånd har i hög grad byggts genom banbrytande innovationer som ofta har blivit exportsuccéer. Den här rapporten utreder hur 100 av Sveriges främsta innovationer genom tiderna har uppstått. Syftet är att fastställa hur stor andel som kommit från 1) enskilda uppfinnare/näringsidkare, 2) universitet, högskola eller forskningsinstitut och 3) utvecklingsarbete inom ramen för anställning vid större företag och andra organisationer.

Studien visar att 47 procent av dessa innovationer har skapats av uppfinnare som är anställda vid företag, enskilda uppfinnare har utvecklat 33 procent av dem och akademin står för resterande 20 procent. Inom tidigare forskning på området varierar definitionerna en del, men i de allra flesta fall har andra studier visat att universitetens roll är mindre framträdande.

En förklaring till resultaten kan vara att större företag lägger mer pengar på utvecklingsarbete än övriga aktörer i samhället. Vidare har de i bästa fall den kombination av teknisk kompetens, marknadskännedom och tillgång till kapital som krävs för att skapa banbrytande innovationer. De enskilda uppfinnarnas roll har dock blivit mer framträdande under de senaste decennierna. Deras andel uppgick till hela 45 procent av innovationerna under perioden 1981-2006. Universiteten har en mer marginell roll, något som förklaras med att de saknar marknadskännedom och i mindre utsträckning ägnar sig åt tillämpad forskning.

Resultaten skiljer sig dock mellan olika sektorer. Universiteten är viktiga innovationskällor inom medicin och hälsa där de står för hela 56 procent av innovationerna. I den här sektorn är forskning av avgörande betydelse för att radikala innovationer skall uppstå. Inom sektorer såsom verkstad, bygg, telekom och IT står privata företag och enskilda uppfinnare för mer än 90 procent av innovationerna.

Slutsatserna ovan har implikationer för svensk forsknings- och innovationspolitik. Resultaten indikerar att om Sverige skall förbli en innovativ ekonomi bör politiken inriktas på att förbättra villkoren för företag och enskilda uppfinnare som vill realisera värdet av sina innovationer. Potentialen är större inom näringslivet än inom akademin och en politik som sätter universiteten i centrum för innovationsprocessen ger förmodligen inte samma resultat. En mer generell slutsats är också att svensk innovationspolitik behöver bli mer evidensbaserad och mindre styrd av politisk retorik.